Irja, Skifferflickan (10)

Bussen saktar ner vid slussen. Dörrarna pyser, öppnar upp. Känslan när smått illamående- varmtrög- flicka efter knyckig svängig bussfärd möter hagelskur. En sådan där kontrast som hon älskar. Sinnena spänner ivriga piggarna utåt, hon lyfter ansiktet mot isbriljanter. Ler. Drar upp dragkedjan i den vackra vintage- jackan. Slänger med palestinasjalen. Släntrar in över torget. Julgranar och elektriska ljusslingor.

Kommersiell skönhet. Och hon älskar det.

Hon längtar efter julen, varje år.

Hon längtar efter julen som den var, innan. Innan mamma blev så trasig att hon inte kunde mer.

När Skifferflickan äntligen har sin egen lägenhet ska hon göra jul som mamma gjorde. Hon ska ha änglar överallt. Och underbara små plirande julbockar. Och granris och tomtelyktor. Julstjärnor och mängder med Amaryllisar. Hon ska ha en kärlek i sitt liv och han ska få ett litet kalenderträd med en glad gåva för var dag. Hon ska baka pepparkakor och lussekatter, ha fyra olika sorters hemgjord glögg och stoppa nejlikor i apelsiner. Allt ska dofta och allt ska vibrera och allt ska skina.

Hon har varit med om mycket i sitt unga liv. Hon har sörjt och besvurit och förlåtit. Hon går i detta ögonblick i livsljus, denna halvstora skifferflicka med förväntanslusta i sina blå ögon. Hon har en kropp som pulserar av saknad- längtan- hunger. Brusande blod inför kärlek som ska komma, stormande tankevågor fyllda av alla möjligheter överallt. Av all frihet hon är på väg mot, snart, snart.

Hon kliver, nästan skuttar sådär barnaglatt över slussens snurriga vägar. Skrattar tillsammans med gnistrande gammal stad och dess julshoppande människor.

Snart träffar hon honom och vännerna. Längst in i valvet, där ska de sitta och dricka kaffe och röka cigaretter. Prata sig varma och fippla med stearinljusen.

Kanske han följer henne till bussen sen. 

Irja Liljeholm