Cecilia / Här , 8 december

Kramsnön knarrade under fötterna.

Elsa stannade för att lyssna på tystnaden, för att lyssna på fågelkvitter, mjuk vind i grantoppar och sina egna andetag.

Så tog hon nya steg. Medvetet lyssnande till favoit-knarret som hon kallade det. Det fanns helt enkelt inget annat ljud som skapade mer glädje än just snö-knarr-ljudet. I alla fall inte just nu.

Hon började gå “traktor steg” i det vita för att sedan se sig omkring efter ett bra ställe att låta sig falla på rygg och göra snö änglar. Fast knarr-snö var ju inte lika bra material till snö-änglar som mjuk-snö…

Hon stannade till igen. Lade ner medvetandet i snön och stod helt still kändes det som. Genom skosulorna kunde hon känna varje knögla och litet gupp på stigen, ihop-packad snö ovanpå brutna grenar, kottar, stenar och rötter. Hon vickade på tårna inne i kängorna.

Hon sträckte armarna ut åt sidorna, öppnade munnen för att fånga några enstaka flingor som föll från det gråvita molntäcket där ovan och räckte armarna med utspridda fingertoppar mot skyn.

Gäspade och kände ögonen tåras av den friska, klara luften.

En djup suck letade sig ut ur henne, denna gången en suck av välmående.

Det knarrade, knakade. Ljudet av en liten kvist som bröts av, lätta steg, en dansande fast ändå lunkande rytm.

Nyfikenheten tog över och Elsa vände sig åt det hållet stegen kom ifrån.

De stannade.

Hon kunde först inte urskilja något däremellan träden.

Stegen knarrade igen.

Hon plirade med ögonen denhär gången.

Där.

Fyra ben, gråsprängd fluffig pals, fyra stora tassar i snön, fyra långa ben, två gula ögon, den mest sanna blick hon någonsitt mött, ett stort gäspande.

En varg.

Cecilia Götherström 8 december 2014