Irja, Bärnstensflickan (6)

Den otäcka dagen är nu ett någon annanstans. Bärnstenstösen är på vinden i skifferflickevärme, gult ljus och snedtak, mörka balkar och immigt fönster. Bärnstensflickan har träning i att hitta ensamtrösten drömvägen hjärteljuset. Hon är varm av skönhetsdansen och mätt av fyra stela, kalla men kanelsockriga bullar. Bärnstensflickan lutar sig in i fönstersmygen, ritar i den frostiga imman på rutan. Hon har ritat den snälla stora, den som är hon själv en dag, iklädd skifferflicke- stass. Hår som pekar rakt upp och ut. Ögon svarta stora, närvarande. Svepande kjol och stora skor. Snart ska hon se igenom sina egna tecknade skifferstora ögon och ut i mörkret. Om hon ser genom två par ögon kan hon se extra långt. Kanske finns där stjärnor, vem vet kan hon se ända upp till dem. Och där finns lillskogen att titta på. Bärnstensflickans skog. Hon är vän med många av träden. De är snälla, lugna tröstare. Mamma tycker också om dem, en gång såg hon mamma krama ihåliga eken. Kanske bärnstensflickan kan se ekorrarna och småfolket och bofinkarna med dessa extraögon, skifferögon. Teckningen i imman är färdig. Synd att hon inte kan behålla den, fönsterteckningar rinner snabbt bort. Abrakadabra! Säger hon och lutar sig in mot skifferögonen.

Det är något som inte stämmer.

Det hon ser är inte rätt syn.

Var är träden?

Liten hand suddar bort den vackra frostiga skifferflickan

Djupt därinne, djupare än hennes kropps fysiska gränser räcker föds ett vrål. Där lillskogen stod, finns nu bara ledsna stumpar och rotvältor, upphystad mossa och breda lerspår efter ett monsterfordon.

Stympad skog.

Skövlad kärlek.

Ensamhet långt vidare än ensamtröst kan nå. 

Irja Liljeholm