Irja, Skifferflickan (18)

Hans läppar. Fasta, lena. Mottagliga, stadiga. Varma, lekfulla. De förenas i kyssen utan motstånd. Hon mjuknar i den. Blir närvarande. Och ett bestämt ord tar form i hennes kropp. Ett ord som bevisar sin existens, på riktigt. Hon undrar ju alltid över det där. Över vad som är verkligt och vad som inte är det. Gränsen är så vag. Ordet hon upplever, upplevelsen hon kan benämna är.

Sinnlig.

Och samtidigt som det ordet manifesterar sin kraft i hennes kropp, stöter det bort tidigare kyssar. De som hon trodde hon borde tycka om fastän hon upplevde dem som kladdiga, slarviga, oroliga. Det här är annorlunda.

Så därför tar de tid på sig. De glider på hans rygg över glasad gatuspegel. Elkyrkan lämnar dem ur sikte. Hon vilar på honom, silvriga tåspetsar är deras roder, ett roder som sprakar upp gnistor och lovar snar styrsel för allt inom dem som är ute på glid. De klarar det galant ett bra tag, den här oväntade färden över och inuti isdrottningens ljus. Iskall klarhet. Besinningslös lätthet. Beröring. Närhetens kontrast till allt det andra. Vägen kröker sig, lutar i kröken. En ekvation hennes hättor inte rår på. Ett lätt läppbett, ömsesidigt ofrivilligt, befriande gapskratt när de med huvudena först försvinner in under en buske.

När de lyckas ta sig upp är de yra, rodnande. Fnissiga. Han ger henne en bestämd puss, även den mjuk men inte alltför och han tar hennes arm. Och i armkrok skrinnar de över svart is, lysande is, perfekt friktionsfri is. Mörka himlen parfymerad av isdrottningens andedräkt. Stora kängor flyger tack vare drottningens täta gnistrande väv. Hennes styrkeljus fortplantas in i dem båda, samtidigt.

Irja Liljeholm