Irja, Rubinkvinnan (9)

Det haglar. Kaskader i formation, granithårda spända små kroppar, de kastar sig mot min hud, det känns som om de vill komma in, bli delaktiga. Projektiler smäller mot kisande ögon, mascara flyter ut, fyrverkerier mot het panna, nästan skönt, kindernas mjukhet, undrar om de böljar. Om man tog ett mikroskop och höll det mot mina kinder, skulle de dansa under steppande briljanter då? Likna celluliter fast i ständig rörelse kanske? Mina knogar röda och ilsket spruckna, spända över cykelstyret. Kullerstenarna blänkande under forsande glashala massor, alla bilar vita röda lyktor hitåt eller ditåt, mina ben trampar, mina fötter dyngsura, mina mockaskor måtte de inte bli förstörda. Vinden styr och nedfall råder. Isdropparna spricker, rinner av mitt ansikte, nej, de tar sig inte in, håret platt luggen i stripor, flätan som så vänligt låg inbäddad under jackan är strömförande nu. Jag känner rännilen ner över ryggen, in mellan skinkorna. Jo. Så är det ju.

Där cyklar jag.

Dag in.

Dag ut.

Vore jag inte så arg över regnet. Över mina isklumpar till fötter. Över att jag var så korkad att jag inte kollade väderprognosen innan jag gav mig av i morse. Över mina dyra vackra skor. Den fåfänga dumheten. Men ack så fina. Över de vackra som jag inte sprayat ordentligt. Förstörs.

Mörkret och den begynnande kvällen. Dagen rinner ner genom brunnar och spjälor. Huvudet som dånade av ansvar när jag nickade god kväll och gick. Mitt blod är varmt och lederna mjuka. Mitt skinn är nålstunget iskallt halt. Huvudet som nu inte dånar men nära spricker av anspänningen under pickande himmelsmassor.

Mina vackra skor, de jag köpte i fåfänga hoppet.

Det där om drömmarna.

Att kanske även jag.

Kanske.

Jag vet bara inte hur man gör

Irja Liljeholm