Irja, Bärnstensflickan (20)

Bärnstensflickan svävar i stjärnvärlden, hon lämnar vardagsrummets soffa utan att veta hur det går till. En safirpojke och en skifferflicka håller henne i hand där hon rider på rubinkvinnans rygg. De sjunger en frihetssång, det svänger om den och de dansar och de kan inte sluta skratta. Även fast de fryser så de darrar. Ja, de sjunger och de skrattar och dansar och de fryser förfärligt på en och samma gång. Och stjärnorna är så nära att hon kan ta i dem. Hon slickar på en av dem, väntar sig is eller vaniljglass men den smakar som pommes frites och ketchup, vem hade kunnat tro det? Det är sådant man blir alldeles hjärteglad av, speciellt om man är extra sugen på just pommes frites med ketchup. Himlen skakar till så att safirpojken försvinner, men rubinkvinnan är där och vaggar henne och skifferflickan vet vägen. Det är nästan så att hon hör mamma viska hennes namn. Det är nästan så att hon känner mamma kyssa hennes kind. Hon vaggas. Och lekplatsen är ett paradis med elefanter stora som hundar och hundar som klappar henne lent på ryggen och karuseller gjorda av snöflingor, alldeles underbara att sitta inuti. Och hon svingar sig i trapetsen och det blir varmt, alldeles lagom varmt och hon omfamnas av ett träd som lovar. Hon och trädet får ont i magen av fniss för trädet kan lova för det kan löva. Mossan är mjuk och löven smeker hennes kind.

Hon öppnar ögonen.

Hon ligger i sin egen säng.

Mamma sover bredvid henne.

En mamma med strimmiga kinder.

Bärnstensflickan undrar

Var allt en dröm?

Irja Liljeholm