Camilla: Regnbågsfolket 16 - Adeline

Hon drömmer. Reser genom trädkronor, tvärs igenom ögonblick med morfar i fiskebåten, fiskenät och fjäll som klibbar på stövlar och händer, vågskvalp och lukten som sticker i näsan.

Så ser hon det igen. Barndomens cirkusföreställningar. Trapetskonstnärerna som svävar, dansar i luften, virvlar tillsammans medans trapetserna håller andningstakten. Det hon minns bäst av allt är säkerhetsnätet de fångas upp av. För det mesta i slutet av en akt, när alla konster är visade. Då låter sig akrobaterna falla, graciöst som om det vore en del av koreografin. Nätet ser sagolikt mjukt ut och luftdansarna studsar, högt, sjunker ner i nätet igen för att sedan med en volt komma ner på marken på smidiga, starka ben. Bara en gång har hon sett ett fall som inte var planerat, men även den gången var fallet elegant, utan minsta motstånd.

Hon vet varför bilderna kommer tillbaka, till och med i drömmen vet hon. Hon måste falla nu. Hon måste släppa taget, även hon har ett säkerhetsnät. Stort och sagolikt mjukt. Nattens drömmar är en påminnelse om det. Hon kan inte stå kvar på trapetsen, håller redan på att tappa taget och har kämpat emot länge nog. Kropp och ego värker.

  

Ge upp. Falla. Fångas upp.

Och bjuda på en volt mitt i allt.