Cecilia / Åter gryning, 15 december

Elsa kliade sig i huvudet, kände hur håret rufsade till sig under fingertopparna. Ett kort ögonblick kände hon sig konfunderad över vart hon var någonstans. Hon kände doften av jord, gräs, kottar och mylla, kryddad med hög, klar luft,  ett uns minusgradig snö och…. torkat renkött.

Torkat renkött? Var det möjligt?

Hon tog på sig mössan igen, satte sig upp. En stor, grå varg-rygg var det första hon såg. Sittandes vid ingången till denna sten-hydda som skyddat dem mot stormens bärsärkar gång. Och där, mitt emellan henne och vargen, låg ett paket vävt av näver.

Elsa sträckte sig fram, tog tag i byltet. Hon vecklade ut lager på lager av barkhöljet. Längst inne i låg torkat,renkött. Tillräckligt för säkert minst en veckas vandring.

Hon satte tänderna i en av bitarna, drog av ett bra stycke, lindade in resten och lade det i väskan. Väskan – även den en kvarvara av mormor och morfar. En liten hemmagjord skinnväska med virkade detaljer på locket och på insidan. Skinnet var från ren som morfar fått av sin bror Eskil. Eskil som fortfarande levde det traditionella sami-livet och säkert var 93 år vid dethär laget.

Elsa tog sig ut mot öppningen mellan stenarna och satte sig bredvid Meru.

Han vände blicken mot henne.

Hon tog en bit torkad ren ur väskan och räckte den mot honom.

Meru sänkte huvudet och puttade biten tillbaka till henne. Han hade ätit rejält för två dagar sedan och det skulle säkert ta en vecka tills han var hungrig igen.

De tittade upp emot sluttningen.

Halvmånen hängde kvar, lite på sniskan nu, och solen var på väg upp långt bakom dem mellan granstammarna. Morgonstjärnan lyste klar ovanför de branta bergstopparna.

Cecilia Götherström, 15 december 2014