Irja, Skifferflickan (Lucia)

Kaféet stänger.

Det är bara skifferflickan och guldpojken kvar.

De har pratat sig hela vägen in, hela vägen fram till platsen där nya ord finns. Egna ord. Fnitterblickar och fjärilslätta ”ja just så”- beröringar. Lite blyga. Alldeles sanna.

Hon har berättat för honom om huset och natten som inte fanns. Hon har berättat för honom om trädkronorna som förråddes och förminskades till rotvältor.

Han vill dit.

Om hon någonsin ska dit igen, så ska hon dit med honom. Ikväll.

De tar tåget.

Kliver av vid stationen. Hon vet att de ska till vänster. Över krönet. Hon kunde höra tågen från huset. Bakom krönet var det. Är det inte längre.

Bakom huset stod träden. Står de inte längre.

Ett köpcentrum istället.

Han är töffligt god. Lägger armen om henne. Det tillrättalagda avståndet krymper när hon betraktar. Som om det hon alltid berättar om med klokhet inte är verkligt. Har hon hittat på alltihop? I stället för vadå?

Hon vågar ta i honom, i hans midja. Hålla om tillbaka. Och drar i honom. Att komma därifrån är viktigare än närheten. Hon drar. Han följer.

De genar över ett fält i svärta, grässtrån spretar frostigt och krasar under deras tyngd. Härliga krasande spänstiga kliv att trycka bort saknad med. Hand i hand, här och nu, mörkret hjälper.

Han säger plötsligt: Du blir väl inte rädd? Med handen som inte håller i henne plockar han fram en tändare, lyfter upp den, lyser upp dem.

Det finns inga andra än dem här. Luften är krispig och klar. Marken stänger sina fjäll, den vet: 

Långt där uppe närmar sig isdrottningen.

Ljuset är på väg, i alla former och i alla skepnader det kan finna.

Irja Liljeholm