Cecilia / Uppvaknande, 19 december

De hade anlänt.

Ett par timmar tidigare hade Raku, Forst och Meru klivit ner från klippkanten på platån. Elsa hade somnat och hängde fortfarande över Raku´s nacke. När Raku gick ner på alla fyra knäna för att lägga sig på mage vaknade hon upp. Hon kände sig lite stel men konstigt nog inte det minsta kall. Hon såg sig omkring.

Platån sträckte ut sig som en bred tunga över en del av de vida vidderna som skyddades av klippiga toppar från alla sidor. Hon kunde se ner till fjorden, till skogen, långt bort i fjärran.

Under platån låg en grupp valpar och vilade. Tre stycken…

Mindre grupper av vargar – svarta, grå, gråvita, rödspräckliga – levde sitt eftermiddags liv i det solljus som höll på att försvinna. En silver-tung mane var på väg upp på andra sidan, mitt emot den sjunkande solen.

Allt doftade lugn, harmoni, varande och samtidigt var det något som tryckte på, tyngde, både vargar och varande.

Meru sträckte ut sig, tassarna djupt ner under skaren, ryggen lång i en uppförsbacke från skuldror till höfter. Han skakade på hela sin varelse, såg Elsa djupt i ögonen, rakt in i hjärtat av ögonen. Värme, igenkännande, trofasthet, en slags evighet . Samtidigt flöt ett “det är dags nu” från hans djup till hennes inre.

“Tack, vackra Meru”, hörde hon sig själv säga.

Hon visste själv inte var det kom ifrån, hur hon visste hans namn, precis som hon visste vad han kommunicerade och han vad hon bar på och undrade. Men hon såg på honom att det var så, det kändes i allt runt omkring dem.

Bakom sig förnimmde Elsa ett närvarande . Hon hörde mjuka varga-steg i den gnistrande skaren, kände luften från en andedräkt i nacken, doftade något som hon bara kunde kalla naturens rökelse.

Hon sneglade åt höger.

En vit, stor, varg-tass. Så, ännu en. Ett stort fluffigt huvud, vitt, lång nos, svart, snett liggande ögon, allt.

Den Vita placerade sig bredvid människan. Sida vid sida. Huvud vid huvud, hjärta vid hjärta. Blickarna riktade åt samma håll.

Cecilia Götherström, 19 december 2014