Camilla: Regnbågsfolket 9 - Adeline

Med en gnisslande och välfylld vagn gick Adeline hemåt från marknaden, längs den brunsvarta kanalen som nu låg i vintervila. Hon kände sig upprörd på ett sätt hon inte kunde lägga fingret på. Varför rörde han henne så djupt, pojken som dansat med hela hjärtat mitt på en brusande stadsgata? Hon ville gråta.

Hon hade aldrig dansat så.

Aldrig släppt taget och låtit kroppen ta över. Hon hade alltid bara markerat. Tagit små små steg, som för att påminna sig om kroppens längtan. Aldrig låtit livet strömma fritt och ohämmat, aldrig tittat andra rakt i ögonen samtidigt som hon dansade sin egen sanning.

Vid en av de många broarna kom två svanar svävande på den svarta, feta vattenytan. Hon stannade till och gnisslandet tystnade. Hon hade inte sett svanar på länge och hade en känsla att det var en hälsning på något vis den här morgonen. De ögonsköna fåglarna var näst intill tyngdlösa, sirliga i sin långsamma vattendans och när de kom närmare mötte de båda hennes blick.

Adeline mindes vad den keltiska myten berättade om svanar. När väsen från andra världar ville besöka den här dimensionen, tog de ofta svanens form för sin resa. Och reste gjorde de för det mesta i par, precis som de här två utomjordiskt vackra varelserna. Än en gång trängde tårarna på. Hon tog emot hälsningen och hoppades att hon till slut skulle förstå vad det var som höll på att förflytta sig i hennes bröst.

Väl hemma orkade hon inte ens laga mat, duschade varmt och länge för att tina upp. Hon var trött. Hon skedade snabbt i sig lite burksoppa, tände julgranen som hon helt sonika ställt i sovrummet för att hon tyckte att det var mysigast så och kröp ner under dubbla täcken.

Jävla skit. Jävla förbannade skiträdsla som kvävt så mycket i hennes liv. Dödat dansen som ville leva i hennes kropp.

Det skulle bli ändring på det.