Irja, Skifferflickan (16)

Mellan gångvägen och spåret stannar de utanför en hög byggnad med liten omkrets. Gångvägens elljus belyser de fulltaggande tegelväggarna. Guldpojken säger att det nog var en vattenstation eller så, till tågen förr.  Eller kanske en sorts kraftstation. Arm i arm står de vid huset, nyfikna.

Det är

som en

Elkyrka

Ja, en elkyrka.

De känner på dörren, den är öppen, de kliver in. Det är högt i tak. De vadar genom högar av frasande gamla löv och skramligt skräp; tomma cigarettpaket, gamla element, rör.

Förtjusning när de upptäcker trappan ner. En källare, han lyser med tändaren.

En källare full med burkar.

Gamla obojburkar. De skrattar. Skrattet ekar i deras elkyrka. Studsar runt och skrattar mera.

Hon plockar upp ett av rören, lagom långt och tungt. Hon swingar det mot ett gammalt element som står lutat. Det sjunger tillbaka. En rytm.

En ton,

Han tar upp ett rör han med, hittar ett annat element.

De vadar genom obojburkar och trummar på gamla element. I funkig magkänsla.

Och sången kommer. De ohar, trallar, klickar, fyller elkyrkan med stämmor som sjunker in och säras och förenas och glider över under emellan. Det lilla huset bistår med en mäktig resonans. De befinner sig i mörkaste mörker och de sjunger tillsammans det vackraste de någonsin vågat. De befriar sig. De dansar till sin sång och till sin rytm, kropparna är musiken, de är i mitten av alltings varande. Tillsammans. Ljusbärare.

Till slut andas de bara. De andas och de ler. Han lyser med sin tändare mot henne.

”Faaaan” säger han. Hon ler mera. Plockar fram en cigarett, nickar mot dörren.

De öppnar den och möts av frisk färsk stilla färdig

De öppnar den och

Glider iväg.

Jo, de glider! De skriker sträcker sig efter varandra, skrattar. Svart is!

I världen finns inget motstånd nu. I världen finns inget medgivande nu. I världen finns bara de, och stillastående luft och rörelse.

Tills de krockar. De faller. Hon faller mjukt. På honom.

Läppar. 

Irja Liljeholm