Irja, Bärnstensflickan (4)

På vinden ett sagolikt myller av lådor och bokstavstravar, gamla täcken och väskor och sandaler och dignande klädställningar. Bärnstensflickan i klumpiga stövlar och stela jeans och blå fingrar, pekfingret bläddrar över en flöjel klänningar, hon tänker

Siden sammet Trasa Lump

Stannar.

Stannar vid en vit silkesblus, med strasspärlor på kragen. Nej. Fortsätter

Siden sammet Trasa Lump

Stannar.

Stannar vid blodröd sidenklänning, som vatten mellan frusna fingrar.

Siden Sammet Trasa Lump

Och där

Där är den.

En svart sammetsmjuk klänning med tillhörande glitterskimrande cape.

Bärnstensflickan lirkar av sig stela fryskläder, försiktig, knät naket och armbågen bultar. Huttrar knottrar darrar aj blod. Strumporna som fastfrusna vid onda fötter. Hon lirkar klänningen från galgen, åmar åbäkar ömsar skinn. Sveper capen om sig. Slutar huttra, fast tårna värker köld. Men hon står där. Hon står klädd och genomsyras av kraft. Av len styrka. Skönhetskänslan. Vid fönstersmygen hattar på hyllor, fjäderboan med spretig upproriskhet vilar i en öppen hattask, konstigt nog. Världen mjuknar. Spegeln på sina vridna tassar vinkar in henne. Skifferflickan. Hon är Skifferflickan. Hon är stark och skärpt och vacker, hon hjälper barn som faller och vet hur man tröstar. Hon framkallar magi till klangen av musiken hennes stadiga silverkantade skor trummar fram. Dansar tuff och kisar snett och uppkäftigt, med en blinkning mot små bärnstensbarn. Modig ingen någon trotsar. Hon dansar, hon flyger fram.

Liten bärnstensflicka dansar sig varm i häxiga vackra glimmerflickekläder.

Lite större glimmerflicka kikar ner genom den snörda säckens stjärnhål och kniper undan,

undrar

om hon minns rätt 

Irja Liljeholm