Camilla: Regnbågsfolket 11 - Adeline

Dörrklockan ringde. Martha torkade diskvattnet av händerna, slängde kökshandduken över axeln och gick för att öppna. Det var lilla grannfrun från 43:an. Prydlig som alltid, klädd i sandfärgad vinterrock och stilfullt knuten magentafärgad sjal.

”Gokväll Martha. Jag undrar om Sem är hemma?” Grannfrun höll handväskan i ett fast grepp framför sig, som en sköld. Hon såg frusen ut. Rädd?

”Han kommer hem lite senare. Han har inte ställt till med något hoppas jag?”

”Nej, inte alls. Men jag har ett extrajobb åt honom om han är intresserad.” Hon verkade tveka en aning men fortsatte sedan. ”Jag behöver hjälp med att möblera om och hänga upp några hyllor och tänkte att han kanske vill tjäna lite extra pengar?” Hon strök flyktigt över det flätade skinnet på handväskans framsida.

”Vad snällt av dig. Jag ska fråga honom när han kommer hem. Jag skickar över honom om han är intresserad.”

”Det blir bra. Jag är hemma ikväll, han kan komma när det passar honom.”

Väl hemma sjönk Adeline ner på stolen i köket, kappan och skorna fortfarande på. Kinderna brände. Hon var nog inte riktigt klok. Men nu var det för sent att dra sig ur.

Hon kunde inte somna om nu när hon visste vad hjärtat längtade efter. Hon hade ju listan, svart på vitt. Och Sem skulle hjälpa henne.