Camilla: Regnbågsfolket 18 – Den ensamma dansen

Min säng är en båt på ett oroligt hav. Jag håller mig fast.

Skolfest. De unga dansar, äntligen får flickorna visa upp klänningarna de pratat om i veckor. Pojkarna går i cirklar, nära nära hon som är intressant. Men bara nära. Inte ögonkontakt, inte prata. Även de tuffaste ser tafatta ut, utan sina vanliga uniformer, kepor och huvor.

Strassprydda stilettoklackar ligger efter en timma i en stor hög i utkanten av dansgolvet. Där står jag, i utkanten. Dansar behärskat, stelt. Lärardansen. Vi som inte hör hemma här. Vi jobbar. Går runt och håller koll.

Vad hände med dansen i mig? Jag som älskar att dansa. Längtar efter att släppa kontrollen. Dansa fritt som om ingen kan se mig.

Cykelfärd hemåt, sent på kvällen. Som så ofta ett samtal med mamma, i mitt huvud.

’Jag tycker inte om att du är ensam där borta. Särskilt inte till jul.’

Jag håller med och känner mig en smula eländig i detta grottiga, mörka,  regniga, stressiga.  Men också en annan ton inom mig. ’Vad är ensamhet mamma? Hur ofta har inte du känt dig ensam fast du är gift och har familj omkring dig?’ Hon förstår vad jag menar.

Väl hemma ingen energi, ingen tid. Yr och tom av trötthet går jag med hundarna i blåst och regn. Bara en dag till, måste orka till i morgon.

Mitt ordningssinne kräver en text till kalendern. Men kroppen kräver sömn, Så jag släpper taget, faller. Faller mot skyddsnätet jag drömmer om.  Och bjuder på den här volten.