Camilla: Regnbågsfolket 8 - Adeline

Mot marknaden. Beslutsamt banade hon sig väg genom staden, över broar och genom gränder. Shoppingvagnen gnisslade trivsamt.  Det var många år sedan hon hade flyttat från en liten by till den stora staden, men marknaden kunde fortfarande ge henne den hisnande känsla hon hade upplevt den allra första gången hon strövat mellan stånden överbelastade med allt det goda och granna en marknad kunde erbjuda.

Svampar av alla sorter, fisk och skaldjur på isbäddar, färska örter i tunga små keramikkrukor, förföriskt doftande sirapskakor, fortfarande varma och inslagna i smörpapper, italienska delikatesser, örhängen och afrikanska skulpturer, antika skålar och serviser, de heta små vårrullarna som luktade frityrfett och kyckling.

På gatan precis framför torget där marknaden tog sin början kände hon igen grannpojken. Hans? Sam? Sem var det, så hette han. Hon log och lyfte handen för att hälsa men han såg henne inte. Han hade stora hörlurar och gick långsamt med blicken på marken. Då och då stannade han till för att markera några steg, tydligen övade han på någon dans. Adeline iakttog honom. Hans blick var vänd inåt och hans kropp markerade minimalt dansstegen han övade. Men man kunde se dansen bakom de små markeringarna. Adeline önskade att hon kunde höra musiken.

Plötsligt tog han ut stegen pojken, markerade inte längre utan dansade fullt ut, mitt på gatan, tittade upp och såg att folk tittade och till Adelines fascination rörde det honom inte det minsta. Han dansade. Kroppen ville inte vara stilla och han följde.

Hon följde hans steg och fylldes av stillsam beundran. ’Jag önskar att jag hade varit mer som han. Följt kroppen. Och glädjen.’

Adeline bestämde sig för att bekanta sig mer med pojken. Det var något speciellt med honom.