Camilla: Regnbågsfolket 21 - Adelines dans

’Plié…relevé. Plié…relevé.’

Pianomusik vindlar som cigarettrök ur högtalaren.  Ingen spegel, bara Sem.

Han står framför henne och leder hennes rörelser.  De mjuka, nya danskläderna omsluter hennes kropp, armarna sveper i en ömsint båge. Hon är glad att hon inte har en spegel. Nu tvingas hon känna och spegla sig i Sems rörelser. Det finns ingen spegel som skulle kunna återge vad hon upplever i den här stunden.

’Ryggraden rak, som en linje genom kroppen, en linje som sträcker sig längre än kroppen, som fortsätter ner, in i jorden. Från ryggraden och uppåt, upp och ut ur huvudet, gör dig längre, håller kroppen rak.’ Sem upprepar förmodligen vad hans tränare brukar säga på träningspassen. Antingen det eller så är han en naturtalang, född dansare och tränare. Kroppsvägledare. Adeline bryr sig inte om vilket, hans ord rör henne, väcker någonting inom henne.

Hon kan känna linjen, tråden som sträcker sig genom kroppen och längre, in i jorden och upp mot rymden. Tråden förflyttar någonting inom henne som har suttit lite snett. När den finner sin väg obehindrat, strömmar som en flod rakt igenom hennes väsen, vet hon: Kroppen kommer ihåg. Tänker inte ålder. Bara smälter samman med allt det inom henne som vill måla, dansa, skapa. Hon är. Glädje. Men också detta. När linjen återfinner alla punkter som varit avskilda, precis som hon själv, stiger sorgen. Upp, ut, genom huden, andetagen, tårarna som nu måste få strömma lika kraftigt som floden som förbinder henne med jordens innersta punkt. Hon är flicka igen. Hon hör hemma i den här stunden. Hemma. Hade glömt. Att tråden, livsfloden knyter henne till så många kärlekar.

Hon böjer knän och smeker luften med öppna händer. Kärleken är här. Inget att vänta på mer. Inget att längta efter.

Bara dansa det som vill finna uttryck genom henne själv.

Inte ensam längre.

Aldrig mera ensam.