Irja, Rubinkvinnan (15)

Smattret mot fönstret har slutat

Kristallerna som föll. Lysande drömmar. Hemligt hopp. Barnslig tro.

Nej, barnslig tro låter … nedvärderande. När det handlar om det omedelbara. Det som uppstår ur självet innan det hinner mäta in sina rättigheter och skyldigheter. Innan skyldigheten att rätta till och göra rätt för sig och sortera så att andra kan förstå fått en röst. Innan dess. Det är den barnsliga tron.

Därför:

Om jag tillåter mig att tro.

Då regnar det drömmar och hopp, de briljerar, exploderar. Mångfacetterade genomskinliga omvandlingsbara stenhårda smältande. Smäktande.

Närvarande.

Jag står i tankar vid mitt fönster. Jag slår in mina tankar i tro, hopp och drömmar, ber dem att stanna där, att hjälpa mig hålla skuld och tillrättaläggande borta. Det är en djup bön. Så när jag upptäcker Henne finns det ingenting jag kan göra. Jag stirrar upp mot hennes tusen ögon. Möter alla hennes blickar.

Hennes närvaro förorsakar en våldsam smäll där nere på gatan. Det dånar knycklande plåt i en världsfrämmande frånvaro av skrikande bromsar. Hela världen där ute glider fritt. Jag undrar om mitt hus står still. På min gata, bilar glider åt alla håll, två står intryckta i varandra. Jag ser en kvinna försiktigt trippa, hon håller sig i väggen, fötterna som vill hasa kanar vindlar vacklande. Jag sträcker fram armarna inifrån min varma kokong. Jag ser, jag kan hojta, jag kan be och hoppas…

Men då.

En liten fiat skrider utan styrsel och i slowmotion in i mitt synfält, in på min gata, den möter inget motstånd någonstans, får inte grepp i något, den fortsätter skrida såsom bilar inte ska, ända tills den fastnar intill en lyktstolpe, stolpen rister men ger inte vika och släpper inte ljuset. Jag följer skeendet utan att kunna ingripa. När förardörren väl öppnas har det gått en stund. En ung kvinna prövar asfalten med sina stövlar, inget grepp. Hennes ansikte skimrar av tårar.  I armarna håller hon ett litet knyte. En lång man som stått och hållit sig i ett träd på gatan mitt emot mitt hus glider fram mot dem, faller nästan, håller balansen genom att ta i fiatens tak. Fiaten rör på sig, glider näranog i väg under trycket av den långa mannens hand.

Jag kastar på mig min starka rubin- jacka och går ut.

Hur jag nu klarar det hur de nu klarar det

Tio minuter senare sitter en lång man i mitt kök, och en liten 7 månaders bebis gråter hos sin darrande mor.

Jag lagar varm choklad. 

Irja Liljeholm