Cecilia / Steget , 21 december

Elsa reste på sig, stod bredvid Den Vita.

Som en ny penna på vitt papper såg hon sitt liv tecknas framför henne på tomma ark.

“Det är upp till dig människa, att skriva om din historia. Att leta upp ändarna som klipptes av, att med allt du är, allt du fått på vägen, knyta ihop de trådar som brustit så att själa-bitarna kan mötas igen. Gör det för dig själv i vissheten om att allt kommer att läkas med dig.”

Den Vita klev närmare Elsa och fortsatte;

“Vet att du inte vandrar ensam denhär vägen. Du är aldrig ensam. Din flock är här. Den är där. Den är överallt. I evighet.

Meru kommer att vara vid din sida. Du kan kalla på honom närhelst du törstar, när hjärtat skriker, när tårar trillar i stillhet. Vet att jag vakar över dig med guld-hjärtat. Jag har en flock att leda här, leda till ett helande och läkande. Vi har samlats här för att förena våran styrka, våran kraft. För att andas in all den förgågna, nästa förlorade, visheten för att ta den ut i världen på vårat sätt. Som det var menat från första början.

Det kommer inte att bli lätt. Motståndet och oförståelsen kommer båda att vara stora ett tag till. Men jakten på de borttappade själa-bitarna är det enda som kan leda oss tillbaka till Jorden.

Människan blir varg igen och varg blir människa.

Gå till fullmånen varje gång den gäldar oss med sin närvaro. Lyssna. Lyssna till månens ljus, till skriet från vildmarken. Vet att du är allt, och allt är du. Se allt i allt min kära lilla människa, min kära lilla Elsa.”

Allt kändes så stort och Elsa kände sig så liten.

Men hon kände sig varm nu. Älskad. Hon var rädd och samtidigt var hon upprymd. Hon vände sig mot Meru, en hand på sitt hjärta, tittandes djupt i Den Vita’s ögon, vidare ut mot den mörka, stjärnklara  natten och slutligen in i Meru´s gula, glänsande varga-ögon. Hon såg att han förstod.

Elsa placerade sina händer om Meru´s käkben, lät hans huvud vila i hennes handflator;

“Kom, Meru”.

Cecilia Götherström, 21 december 2014