Irja, Bärnstensflickan (17)

En varm hand rör vid Bärnstensflickans hand. Mjuka andetag blåser mot hennes kind. Vågar hon titta? Hon kisar försiktigt, ser en gestalt sitta lutad över henne. Verkar inte farlig. Hon kikar, lite i smyg. Hon ser en safirpojke. Var kom han ifrån?

Han ser på henne med förtvivlan: ”Det blev halt när jag sjöng! Det var inte meningen!” Han är övertygad om att melodin han sjöng för att frammanna ljuset bär skulden till isdrottningens intåg. De tar sig in i farstun. Står mittemot varandra, lite osäkert. Han rycker på axlarna:

”Jag såg att de var dumma. Jag ville kolla att du kom hem ordentligt. Att du är okej. Det var inte meningen. Att inte hjälpa dig när de var dumma, menar jag.”

Han trampar av sig stövlarna. Mumlar ett förlåt. Kliver in i vardagsrummet utan att rygga för blåskimret. Skimret lägger sina blåtoner  i en kvinna som sitter och gråter när hon spelar piano. Han trycker på knappen och filmrutan hon syns i minskar storlek tills en liten, liten minplutt i mitten av skärmen släpper ljuset. Svart restljus återstår-

”Ska vi göra varm choklad?” Frågar han. ”Finns det Oboj?”

Tillsammans får de fram en kastrull, häller de i mjölk utan att spilla, väntar de tills en av elplattorna blivit het. De står och stirrar ner i mjölken tills den kokar upp. Det blir lite kladdigt på spishällen men de bränner sig inte.

Hon hittar Obojen bakom flingpaketet och tar två koppar från diskstället. Ett glas med lång smal fot trillar omkull och tappar en flisa. Tur att det bara var en flisa. I obojpaketet finns en skäppa. Hon tar två i varje kopp. Det allra svåraste visar sig vara att hälla mjölken ur kastrullen och ner i kopparna. Tur att de har värmt mer mjölk än de behöver. Hade de gjort det lagom hade det blivit för lite kvar.

De sitter vid köksbordet, mittemot varandra. Hon känner inte igen honom. Hon har aldrig sett honom förut. Han är nog den sötaste pojke hon någonsin sett. Fast hon inte känner igen honom. Han säger att han går i hennes klass. Det är konstigt.

När de druckit ur chokladen säger han hejdå vi ses imorrn, och så går han. Hon lägger sig på soffan och väntar på mamma.

Konstigt att han inte frågade var hennes mamma var.

Konstigt att en så liten pojke var ute så sent. Hans mamma kanske inte heller var hemma. Hon är inte ensam om att vara ensam. Det känns bra, eller gör det? Nu kan hon bekymra sig för safirpojken istället. Så slipper hon undra över vad klockan är och var mamma är och slipper hon bli rädd, för tänk om mamma inte alls kommer hem?

Hon ligger ner på soffan och lyssnar till isdrottningens klara strängar, det hjälper henne att andas. 

Irja Liljeholm