Irja: Bärnstensflickan

Dagen häller ut sina sista hinkar trött ljus över skolgården. Snön muddrar och glappar i självupptagen reform, den reflekterar inte himmelsgrånad. Barnen har röda kinder och febriga ögon. Fötter halkar över gloppet, glopp på väg att frysa till.

Skallen galopperar mellan skolbarackerna. Galopperande studs, ute efter måltavlan. Febrig rädsla snoriga näsor knipiga ögon, jaktens spänning och lättnadens virvel. Det är inte mig det gäller. Det var inte mig han kastade på. Jag får vara med. Munnar öppnas, de som oftast mumlar, ord välver nät att fånga byte med. Ord tillsammans, kanske de säger

”Rännstensunge!”

Lovikavantar blöta, med isklumpar på. Stjärten blöt efter knuffen ner i den klibbiga dinosauriefjädrade gråmodden. Liten rännil blod i pannan där grusiga snöbollen träffade.

”Bärnstensunge! Bärnstensunge!”

Liten frusen stelnad har två val. Stå kvar och …

Ännu en kristallvass snöboll, och ännu en och lyfta händer och öppna munnar

Hon kan också

Springa

Det är eftermiddagens kortrast, en lång mörk första decemberdag i skolan. Det är förbjudet att lämna skolgården.

Hon springer med klafsande strumpor i glidiga skor. Handen i ena vanten hårt sluten om penntrollet. Det som hade långt orange hår i morse.

Nyklippt nu.

Ingen tordas jaga henne. Man får inte lämna skolgården.

Man får kasta snöboll

Busa

Fnittra

Peka

Man får inte ta med sig leksaker

Som penntroll

Bärnstensflickan springer.

Irja Liljeholm