Cecilia ; Sång, 10 december

Snöflingor föll ner från viloplatserna på grannbarren ovanför och fastnade i Elsas ögonfransar där hon stod och tittade djupt in i vargens blick.

Hon blinkade till och såg nu Meru stå där genom en dimma av snökristaller.

Av någon anledning  tyckte hon att han såg ut som en slags ängel.

Elsa hade ingen aning om hur länge hon stod där. På ett sätt kändes det som en evighet men på ett annat sätt så var det som om konceptet tid helt enkelt inte fanns längre.

Det bara var.

Han öppnade munnen i ett leende, hans vita varga-tänder glänste mot snön och ikapp med stjärnorna som börjat tändas på eftermiddags himlen.

Skulle hon känna sig rädd nu?

Dethär var ju inte direkt normalt att hon stod här i skogsranden, alldeles för tunt klädd för en vandring mellan träd på isbeklädda små stigar , öga mot öga med en grå varg. Allt detta under tiden som solen började skymma. Och hon kom hit med 11:ans spårvagn! Hur i hela…

Elsa var bara tvungen att fnissa åt det hela. Hon kände hur det började kittla i näsan, i svalget, i magen. Innan hon kunde göra något åt det så bubblade ett riktigt asgarv ur henne. Hon skrattade så att tårarna strömmade ner för kinderna, hon var tvungen att hålla sig om magen och luta sig framåt för att undvika att gå av på mitten kändes det som. Hon helt enkelt tjöt av skratt.

Meru tittade på henne, vände nosen not Karlavagnen och började yla med i samma takt som Elsas skratt-anfall.

Det var den mest vidunderliga julkör som hörts i skogen sedan människo-sekel.

Cecilia Götherström, 10 december 2014