Camilla: Regnbågsfolket 14 - Neeva

”Så väver vi också in mer ljus i kroppen.

Kroppen är en väv i sig själv.

Samtidigt är den är en tråd,

en fiber i den stora väven.”

Farmor och Neeva följer stigen upp mot det röda berget. Farmor har en vandringsstav och en sjal på huvudet för att skydda mot hettan. Under mockasinerna knastrar småsten och kottar.  Bara farmors stav bryter tystnaden som en dov puls. På vänster sida av stigen vajar gräs och sommarblomster i vinden, till höger om stigen en brant sluttning ner mot dalgången.

Neeva springer före, springer över ängen som doftar sött och välkomnande. Väva in ljus i kroppen, det vill hon. Hon springerspringer fort, fortare än någonsin, sträcker upp armarna mot solen, skuttar över timotej och blåklockor, omfamnar luften och andas in genom munnen för att känna smaken av alla dofter som omfamnar henne. Hon snurrar, känner marken leva under hennes fötter, den stora Modern dansar med, gläds åt hennes dans, firar tillsammans med henne. Kullerbyttor, tistlar i håret, gräs i munnen och flätorna som flyger och kastas tills de löses upp. Jord under naglarna, pirr inombords och en förväntansfull smak av järn i munnen.

Plötsligt känner Neeva att hon inte är ensam. Några meter ifrån henne dansar farmor. Tyst till att börja med, hon målarna med händer och fingrar i luften, berättar något på ett språk som Neeva känner igen men inte känner. Andfådd iakttar Neva. Pulsen återvänder, farmor stöter med staven i marken, rör sig med en ordlös fråga ner mot jorden. Pulsen blir kraftigare och nu stiger sången. Stigande och fallande, tonerna som bär deras historia, deras kärlek och vetande. 

Neva dansar med, kan känna ängens pulserande liv i mellangärdet, i händer och fötter, i halsen där en klump växer, måste dansa nu för att inte explodera. Kroppen blir en pensel och hon målar.

Väver. Väver in ljus i kroppen.