Camilla: Regnbågsfolket 13 - Adeline

”Jag har gjort det så många gånger förr, Gud.

För andra, tillsammans med andra.

Nu gör jag det för mig själv: håller upp mitt liv mot ljuset.

Äger allt.

Allt. ”

”Så det enda du vill att jag ska göra är att tömma det här rummet? Bära ut möbler på gatan, kartonger med böcker upp till vinden?”

Sem såg sig omkring.  Den lilla granntanten lutade sig mot en åldrad skinnfåtölj. Hon såg trött och bräcklig ut. Fast fin. Rödmålade läppar, även fast hon var jättegammal. Hon hade stil.

”Allt måste bort, skrivbord, bokhylla, fåtöljer. Sedan behöver jag lite mer hjälp när det väl är gjort, men en sak i taget. Jag tänkte att jag kunde betala dig tjugo euro per gång? Så kommer du ett par timmar när du har tid.”

Sem nickade. Han behövde pengar och gillade granntanten.

”Ok. Deal. Jag kommer i morgon klockan fem.”

Adeline log. Han frågade inte ens om det passade henne klockan fem. Pojken slokade med axlarna, stod med händerna djupt i jeansfickorna, man skulle nästan inte kunna tro att det var samma pojke som hon hade sett stråla i virvlande dans mitt i stan. Men hon visste bättre.

”Alright, jag måste sticka, ses i morrn!” Pojken skuttade nerför trappan och försvann, dörren kastades igen med en munter smäll.

Adeline kände sig berusad. Hon var mitt inne i en komplott, en plan. Aldrig hade livet känts så hisnande, inte ens när hon hade varit förälskad för länge sedan.

Hon skulle rädda sig själv. Hon skulle kämpa för sin dröm och rädda sig själv undan drunkningsdöden. Fiska upp sitt eget ledsna hjärta ur väntans hav.

Hon tänkte inte vänta en enda sekund längre.