Cecilia / Nu , 7 december

Tvekan.

Meru kände tvekan och förväntan. Men ingen av dessa kom från honom.

Visst kunde han ibland känna något som skulle kunna defineras som tvekan, men det var enbart om det var ett hot av något slag som han kände . Som varg fanns det sällan hot, så tvekan för honom hade samma slags doft som rädsla. Till och med förväntan låg i samma doft-kategori.

Som mytomspunnen och missförstådd vårdare, sång-bevarare och del av Moder Jord fanns det ingen plats för annat än nuet samt väven av förstålse, sanning och tillhörighet i hans natur.

Förståelsen av att allt är, och att vilja och instinkt kommer och går. Att nuet är renare än vatten, klarare än en spegel, mer skir än någon helig graal någonsin skulle kunna vara.

Tvekan och förväntan grumlade vattnet, kladdade ner spegeln och slog sönder hela graalen.

Helst av allt had Meru viljat vandra de ändlösa vidderna med flocken, varande, vetande, delande. Men han visste inombords att varje gång han som valp lagt in något i rangordning baserat på vad han hellre ville än något annat slutade det alltid i o-lycka.

Nu var det bara så att han stod där, vid gläntan, och kände en doft av tvekan och förväntan röra sig åt hans håll. Bakom detta fanns en djupare doft av sorg, av nästan håglöshet, av förtvivlan och samtidigt fanns där en bredare, större doft av en tro på hjärtat, en tro på magi, på samhörighet på det sätt som Den Vita ledde flocken, på att låta tårna sjunka djupt ner i den mjuka jorden.

Han gäspade, sträckte ut framtassarna djupt ner i snön och i mossan, förlängde svansen bakåt, uppåt, breddade öronen utåt , uppåt och vände nosen  djupt inanadandes mot advents-luften.

En dörr öppnades.

Steg i snön.

Cecilia Götherström, 7 december 2014