Irja, Bärnstensflickan 2

Ben trummar språngmarch, sulor slinter på fruset glopp, skohätta snubblar över uppsvept isvall. Den lilla bärnstenstösen virvlar genom luft som av ett under inte trycker nedåt, snedsteg vingflax och hon kan trampa, jagat, vidare, snabbare, svidande näsborrar ytlig andning ögon vidöppna fönster som bländar och inte ser. Känslan är där, av otillhörighet av utsatt orättvisa, benen i stackato i ilska i berördhet, blöta fötter stela byxor inte duga inte kunna inte bra nog dumma. Luften svider av hjälp vad har jag gjort vad ska fröken säga vad ska mamma tycka mitt stackars troll. 

Himlen drar ihop sig, stänger säcken, blottar hålen, stjärnvägen till bättre världar, andra tider. 

Där är vattenpölen hon och Emma gled över i morgonkylan, flera gånger lekte de, gled de skridsko, flöt de över fruset vatten. Fnittrade skrattade glada, inte visste hon vad dagen skulle föda. Hon glider flyter bryter halvfruset vatten. Sko fastnar i vaken den trycker upp, liten bärnstensflicka med armar utsträckta, tunga klumpade lovikavantar med fjantiga tofsar, liten faller och knät skrapar, höften stöter i, armbågen vrids.

Ur stjärnvägen till bättre världar fäller skifferflickan ut sin fallskärm. Flickan med lager på lager av sprödhet, envist avskalande, smular grus och glimmer. Hon skärmar den lilla guldgula spröda med en hymn av skimrande svärta, mumlar tröst och lugn:

Men lilla vän, vad har hänt, gör det ont, och aj din panna också och byxorna trasiga kom jag torkar dina tårar vad heter du?

Och aldrig kommer den lilla glömma. Skifferflicka med fallskärmskläder i glimmerlager, spikmattehår med kolkristaller i, silverbeslag på stadiga skor och fjärilsstråk ur medkänslans brun.

Sådan ska jag bli, tänker bärnstensflickan innan hon fortsätter springa, haltande nu men med bruten trans.

Och hon är det redan. 

Irja Liljeholm