Camilla: Regnbågsfolket 2 - Malin

Bensinångor och stadsdamm brände i luftvägarna. Bilen luktade unket och överallt hade Erik lämnat kvitton, glassförpackningar, tvättsvampar, kablar, sladdar, oljeflaskor, bortkomna ostbågar som fick ett nytt hem under bilsätet och så de välmogna fotbollsskorna som låg på baksätet och spred sin fräna och ledsna lukt. 

Malin hade redan betalat för bensinen. Hon satt frusen med kopplingen nedtryckt, vänster hand på ratten och högerhandens fingrar krampaktigt slutna om bilnyckeln. Hon kunde inte köra iväg. Kunde inte röra sig, hela bröstkorgen kändes så tung. Det var svårt att andas.

Som så ofta på sista tiden kändes det som om hon försökte röra sig och andas i vatten. Långsamt, trögt, allt skedde i slowmotion och över allt som ville röra sig inom henne låg en blöt och frusen arméfilt av mörker. Den dämpade och dödade, drog ner henne mot ett avlopp som hon fruktade mer än något annat.

Allt satt fast. Var stelnat. Hon hade försökt prata med Erik, men det var så svårt att veta var hon skulle börja. Det kändes omöjligt att se saker tydligt under filten.

Hon släppte taget om ratten och lutade sig bakåt i förarsätet. Försökte ta några djupa andetag. När hon lyfte blicken fick hon syn på aspen som tronade på parkeringen intill bensinstationen. Den var alldeles stilla.

Det var vindstilla och soligt. Av någon anledning drogs hennes blickar mot de stadiga  grenarna och någonting inom henne fylldes av lugn.

Plötsligt, utan att Malin kunde känna eller se minsta vind, började gren för gren darra. De små taggiga bladen skakade som juveler, rasslade och svängde som om rörelsen kom inifrån trädet själv.

Vibrationen spred sig inom Malin och det märkliga hände. Djupt inifrån steg tårar som svarade på aspens budskap. Tårar så länge frusna, nu tinade och strömmande. Hon grät.

Hon grät över den stora ensamheten.

Som ett barn hulkandes och snyftandes och inte för en sekund kunde hon släppa de darrande bladen ur siktet. Den blöta filten lyftes, hängde nu i en gren och kunde inte längre dämpa allt det inom henne som var liv. Som ville vara fri. Som ville älska på riktigt.

När darrningarna upphörde hade Malins tårar redan tagit slut. 

Tom och lätt, trött på ett skönt sätt, satte hon nyckeln i tändningen.

Camilla Onell