Cecilia / 11, 6 december

“Nästa, Stortorget!”

Elsa kände sig som en riktig rebell där hon satt på spårvagnen.

Istället för att kliva på 9:an vidare till jobbet, så hade hon klivit på 11:an vid Gamla Kyrkan.

11:an som hon alltid tagit med mormor ut till Höga Parken, ett litet skogsområde som hade lämnat närmats intakt i hjärtat av den gamla delen av staden. Det var väl någon kung eller hertig eller greve som ville ha sitt eget jaktområde nära sitt hem under renässansen och helt enkelt bestämde att “här, denhär skogsbiten får ligga kvar. Så anlägger vi en park här med plats för hundratals olika hjortar, rådjur och vildsvin.”

Hon bara kände att för att ens kunna påbörja letandet efter den borttappade själa-biten så var hon tvungen att ta sig ut i naturen, att få sitta på en parkbänk under ett uråldrigt träd och bara andas.

I nästa ögonblick så var hon i tankarna med morfar, på väg ut från Stugan för att hugga ved till kokningen av morgon-kaffet. Att något som var så länge sedan kunde kännas så nära….

“Nästa, Gläntan!”

Jaha. Gläntan.

Va? Gläntan??? Vad är det för hållplats?

Elsa och hennes systrar hade bott i stan sedan pappa flyttade. Sedan de var i 10, 12 och 13 års åldern, och de kände till varenda hållplats. De hade vuxit upp med varje ny hållplats på minnet allt eftersom staden expanderade.

“Gläntan.” Den hade hon aldrig hört talas om.

Elsa tittade ut. Ut ur spårvagnsföstret på höger sida.

Skog.

Granar, tallar, björkträd, buskar och någonstans däremellan glittrande sol-reflexer ur en porlande halvt is-täckt bäck.

Hon knep ihop ögonen, skakade på huvudet, öppnade ögonen igen. Tittade åt vänster.

Mer skog.

Spårvagnsspåret tog en krök åt vänster, och där, längre fram, öppnade sig en glänta. Solen porlade över grantoppar och berg ner i gläntan.

Vagnen började sakta in. Hon gick fram till dörren för att kunna se bättre. Föraren log mot henne och hans ögon glittrade som inifrån hjärtat (vilket var ännu en nyhet för henne denna dagen kändes det som, tills hon insåg att hon inte tittat en spårvagnsförare i ögonen sedan hon var liten så det kunde ju mycket väl hända att de alltid log såhär). Han pekade mot gläntan.

En skugga.

Någon väntade.

Cecilia Götherström, 6 december 2014