Irja: La Mer (Challa: Girlanger) del 16

Challa var besviken när det inte blev något julpyntande med Dina på Lucia. Det var för att Dinas man hade vaknat ur koma eller något ditåt, det fick man ju förstå. Men idag är det äntligen dags. Hon trodde att Dina skulle vara lättad nu när hennes man är vaken, men hon ser glåmigt hålögt trött ut. Och ledsen. Challa ger henne en kram och släpper inte taget fastän Dina verkar vilja det. Istället klämmer Challa till i kramen: Vad kan jag hjälpa dig med? Det är en sådan där vuxen, dubbel fråga, men Challa menar den. Hon vill hjälpa. 

Tillsammans bär de upp lådor från källaren. Det är mycket guld, glitter och ljusslingor. Det blir som Challa hade hoppats ändå, hon lär av Dina hur man grupperar och koordinerar. Det finns trick till hur man lägger in små avvikande överraskningar som bryter och lockar ögat.

Tillsammans virar de ljusslingor runt långa granrisgirlanger som ska rama in fönster och dörrar. Det är ett svettigt jobb att snurra de trassliga ljusslingorna symmetriskt, än svettigare att få upp girlangerna intakta och fästa dem tätt invid karmarna. Både Challa och Dina är varma och nöjda, de har inte pratat mycket men arbetat samstämmigt till trallvänliga melodier på Spotify, en kavalkad av julmusik från när och fjärran. 

De har tillsammans förvandlat den eleganta salongen till ett julparadis. Där finns gyllene trumpetande änglar, rankor i skimrande kräpp, julgranskulor stora som discobollar arrangerade i taket, mässingskandelabrar med vridna ljus, glasskålar med pyramider byggda av Ferro Rocher- praliner, en klingande stjärnspäckad mobil fäst över entrèn, eleganta grupperade champagnekupor omgivna av stora kottar och lingonris. Ljuvliga små filtade tomtar till synes klättrar på hyllor och bord, julstjärnor sprider sina bladiga gröna och röda färger över halvt genomskinliga guldiga krukor och så Challas favorit, amaryllisar, ännu blygt outslagna på bäddar av mossa. Innan de slår sig ner för att avnjuta ett glas kombucha tänder Dina ett doftljus som står på en bricka. Challa kikar, ljuset är buckligt eftersom kanelstänger, nejlikor och pomeransskal spretar inuti stearinet, men doften är sagolik. Jag gjorde flera sådana förra julen, säger Dina. De sålde inte så bra. Det här är ett av dem som blev kvar. 

Just då knackar det på fönstret bakom Challa. Hon vänder sig om och ropar glatt till: Vanja!

Vanja blir insläppt och beundrar det ljuvligaste juligaste av juliga rum. Challa är ivrig att visa Vanja alla detaljer, men känner sig efter en stund som en film som motvilligt tröskande går ner i slow- motion och får brännskador i cellulosan. För Vanja verkar stel, trots att hon oho:ar och aha:ar. Dina har rest på sig och börjar med darrande fingrar arrangera om julstjärnorna i ett av fönstren, hon flyttar på kottar och lyfter en trumpetande ängel som för att se var den borde stå. Trots att det redan var ett perfekt julstilleben. För Dina känner även hon av att Vanja inte är här för att njuta av julpynt. 

Vanja lägger en arm om Challa: Vännen, jag behöver få prata lite i fred med Dina. Challa drar sig undan, skakar på huvudet, hon avskyr att bli avfärdad.

 Challa kan stanna, säger Dina med den trumpetande ängeln i handen, vad det nu än är du har att säga. 

Vanja tar sats, de står alla tre i egna hörnor omgivna av glitter, kaneldoft och Frank Sinatra. 

Du säljer hudkräm som inte är La Mer. Eller också säljer du den men gav mig en annan variant, det är ju möjligt. Jag tror att du gav Challa den äkta. Det hedrar dig i så fall. Vanja pausar, försöker ge Dina respit, en väg ut. Men Dina står tyst med ängeln i handen. Vanja tar vid, långsamt och tydligt: Om det är som jag tror, måste du veta att det är straffbart att använda ett märkesnamn till egna produkter. Du kan få enorma problem med det här. Du förstör ditt goda namn, varför i hela friden gör du det du är bra på till någonting lagvidrigt?  Mot slutet tappar Vanja sitt lärarlika lugn, för hon förstår verkligen inte.

Där Dina kunde vira Kommissarie Karlsson runt sitt bedrövade lillfinger, fann hon nu inga svar. Inför Karlsson var det lätt:  Jag var rädd. Sture stackarn har lidit av yrsel ett tag. Synvillor tror jag. Vanföreställningar heter det nog. Han sträckte sig efter mig…. Mummel… hickning… Sedan sprang jag. Det var inte svårt att låta tårarna flöda och göra alla följdfrågor omöjliga. Hon ljög inte, höll sig till minnesfragment och uppenbara gissningar.

Inför Vanja har hon ingenting att förklara. Hon står tyst. 

Vanja tar Challa under armen och drar ner Challas mockajacka från kroken vid dörren. 

Vi går nu Dina, vi får prata mer senare.  Dörren stängs efter dem och stjärnspelet som hänger över dörren klingar. 

Förlåt

Irja Liljeholm