Camilla: Syrene, del 9

 Timo och Einar hade precis avslutat sin haltande kvällspromenad som varje kväll tog plats precis klockan halv åtta. Tillsammans med fröken Rosa och Margit, fluffiga små väsen i egen hög hundperson, tog de sig runt Finnhyttevägen i ett fantastiskt långsamt tempo. Inte kvart över sju eller tjugo i åtta, nej halv åtta, varje kväll, alla dagar i veckan.

Einar var frånskild och Timo hade förlorat sin älskade fru för tre år sedan. Långsamt stegande och gemensamma skratt hjälpte mot mörkret och ensamheten. Som två varelser från yttre rymden, med varsin pannlampa som trollade bort ansiktet och ersatte det med en stark och lång ljusstråle, delade de varandras vardag väl inbäddade i dunjacka och reflexväst.

Timo och fröken Rosa svängde in mot sitt gula hus på hörnan och Einar fortsatte mot sitt extremt välskötta, röda enplanshus.

På farstutrappan väntade en liknande rymdvarelse. Någon med kraftljusstråle till ansikte  satt på trappan och fingrade på ett papper som var väl upplyst tack vare pannlampan.

Hans egna steg knastrade på garageuppfarten och ljusstrålen vändes uppåt.

-          Hej Einar.

Han kunde fortfarande inte se vem det var, men så fick han syn på de där knallgula stövlarna som hade marscherat förbi hans hus de sista veckorna.

-          Hej Syrene.

Han brukade aldrig få besök här, utom möjligen av dottern någon enstaka gång. Det gjorde honom lite illa till mods att grannfrun satt här. Var han tvungen att bjuda in henne nu?

-          Einar, jag måste prata med dig en liten stund, kan jag få komma in några minuter?

Han var trött och ville helst bara sjunka ner i fåtöljen och ta igen sig efter dagens motionspass. Men det kan man ju inte säga.

-          Javisst. Kom in du.

Syrene släckte pannlampan och blev ett ansikte i stället för en ljusstråle.

Han gav Margit lite vatten och satte sig vid köksbordet, pekade på stolen och vinkade in Syrene från hallen. Han tänkte inte sätta på kaffe för han orkade inte prata så länge.

 

-          Einar, jag vet att du bryr dig mycket om naturen, precis som jag. Och att du och Timo känner de flesta i PRO och i församlingen.

-          Jo. Så kan det väl vara.

 Hon viftade med ett papper och han kunde skymta en mäklares namn.

-          Vet du om att belgen som har köpt och slaktat slalombacken, handelsträdgården och hyreshusen i grannbyn nu tänker köpa Skogshotellet och hela skogsområdet som hör till, från Uvbergsbron till Sämshöjden?

 

-           Men vad säger du?

 

-          Han vill köpa bara för att hugga ner rubbet för pengarna. Det är ju inte ett naturreservat, även om skogarna är gamla och orörda, så det finns ingen lag som hindrar honom.

 

-          Jag visste inte. Men varför kommer du till mig?

 

-          Jag har en idé. Tillsammans med Inga-Lill på berget och Maja här snett mittemot.

 

-          Åh?

 

-         Vi kan bilda en stiftelse. Gå ihop, samla ihop pengar. Köpa Skogshotellet och skogen. Skriva kontrakt på hur det fungerar, de som vill skydda skogen donerar bara för att behålla den som den är. Sedan får alla donatörer komma på gratis söndagsmiddag på hotellet varje helg. Man får njuta av skogen, vandra, men inte hugga ner träd eller fiska (Hon hade fått lova Maja). Vi kan rädda skogen tillsammans! Hotellet också!

 

-          Einar befann sig mittemellan tröttheten som ville dra ner honom i fåtöljen och försvinna in i teven och en plirig vakenhet som mindes middagar på hotellet som liten, mindes sjön och böljande mossa.

 

-          Stiftelse säger du.

 

-         Vi kan ta saken i egna händer Einar! Men vi behöver din hjälp. Din och Timos. Kan du prata med Timo i morgon och sedan prata med så många som möjligt. På söndag eftermiddag nästa vecka är det möte på konditoriet om det här. Om du vill äga en skog så att det finns några gammelgranar kvar till de kommande generationerna, då kommer du.

 

Tusan också. Han skulle inte få sova i natt. Han kunde inte låta den där belgjäveln förstöra ännu mer av skönheten som han hade fått växa upp i. Han suckade.

 

-          Jag kommer på söndag. Men jag kan inte garantera någonting.

Syrene flög upp och kramade om honom. 

Honom! Gamla karln! Margit blev så till sig att ett förvirrat gnäll undslapp henne. Hon gäspade som avledningsmanöver och Einar hade velat göra samma sak. Han fick inte fram ett endaste ord.

 

-          Tack snälla Einar. Vi ses på söndag.

 

Dörren smällde igen. Han var äntligen själv igen. 

Problemet var bara att han inte ville vara det längre.