Camilla: Syrene, del 3

Maja klev ut på altanen och tände dagens första cigarett. Klockan var halv fem på morgonen och dimman steg från Lakabäcken i tunga slöjor. Hon tog en klunk av det heta morgonkaffet. Sockerkornen hade inte löst upp sig än och gnisslade lite mellan tänderna. Hon älskade sitt kaffe så här. Sex teskedar socker. Tjockt som svart sirap.

Grannens nattlampa tändes och hon spanade med obehag på vad det kunde vara som hade fått rörelsesensorn att aktiveras. Så såg hon sin egen misse Morris komma springa i klumpig trav över gräsmattan. Hon var tvungen att fnissa. Morrisgubben. För tjock, som hon, men snäll och lojal som en vakthund.

När hon klev tillbaka in i vardagsrummet var luften lika mättad och trög som det svarta sirapskaffet. Det luktade instängt. Luften var alldeles för full av doftrester från hela veckans matlagning. Hon tyckte inte om att vädra. Då blev det kallt och eländigt. Tomt.

Hon smög in i sitt sovrum och började klä på sig för en dag av volontärsarbete på byns skola. Hon och några andra pensionärer hjälpte till med rastvärdsarbete. Leif sov fortfarande, i sitt eget sovrum. Han gick aldrig upp före klockan nio. De var ju pensionärer nu och skulle kunna göra saker tillsammans, men tiden hade liksom knådat om dem och hon kunde inte längre hitta tillbaka till paret de en gång hade varit.  

Majas sovrum var fyllt av elefanterna som hon älskade, i alla tänkbara former. Målningar, affischer, virkade gosedjur och (alldeles för) stora indiska stenelefanter som hon hade hittat på en loppmarknad. Lilla barnbarnet Tage hade målat elefantens tånaglar med hennes egna mörkröda nagellack när Leif var barnvakt. Det gjorde ingenting tyckte hon. De var ståtliga precis som de var.

Att hon och Leif inte kunde hitta tillbaka till varandra längre gjorde någonting. Det gjorde henne ledsen. Han blev bara arg jämt. Arg för att hon inte hörde vad han sa (hon hörde ju faktiskt jättedåligt men avskydde hörapparaten). För att hon släpade hem så många saker från loppmarknader. För att hon gick och la sig klockan 6 för att läsa några timmar innan hon somnade. Och hon blev arg på honom för att han aldrig ville göra någonting roligt tillsammans. Han ville bara ligga framför tv:n jämt.

Knastrande steg på gatan väckte hennes uppmärksamhet. Vem var det som var ute och gick så här tidigt på morgonen?

Hon öppnade försiktigt persiennerna och fick syn på grannfrun i det kantigt gula ljuset från gatlyktorna.

Hon iakttog förvånat. Raskt och rakryggat stegade hon fram, kvinnan som levde ensam i huset bredvid. Hon brukade i vanliga fall vara påbylsad som alla andra här i trakten, tjocka, mörka dunjackor täckta av praktiska reflexvästar, mössa, handskar, broddskor.

Men nu skred hon förbi i långskaftade, knallgula kabåjstövlar. Jo, det var så Maja tyckte att man skulle uttala och stava kabåj. Med klämtonen på båj.

Vad i hela…?

Grannfrun seglade förbi som om hon var på väg till någonting…viktigt. Nyfikenheten kliade bakom Majas ögon. Stegen av de lysande gula stövlarna ekade i gatan.

Hon ville veta mer nu. Hon packade ner ett cigarettpaket och två chokladkakor i den lilla handväskan, satte sig på sängen och väntade på att världen skulle vakna. Snart skulle hon få gå till jobbet. Och när hon jobbat färdigt ville hon få se de där gula stövlarna på nära håll.