Camilla: Syrene, del 21

 

Arthur lade ner sina papper på Syrenes köksbord, satte sig ner på den enda köksstolen som inte var upptagen och såg sig omkring på de som var samlade. Han begrep inte varför klienten ville ha grannarna närvarande vid samtalet, men hon hade insisterat.

Han vände sig till klienten han hade sökt så länge och började förklara.

-          Det är nämligen så här. Mitt namn är Arthur Vendi och jag har en egen advokatbyrå i Stockholm. Jag har alltid varit gift med mitt jobb och har tyvärr ingen familj. Men jag hade en stor kärlek i mitt liv som jag inte hann gifta mig med innan hon blev sjuk och gick bort. Christina.

 

-          Christina växte upp med sin mamma som hette Agnes Sjölander. Agnes hade en god vän som var väldigt viktig för henne innan de tappade kontakten senare i livet. Väninnan hette Karin Boman.

 

Syrene drog in andan.

 

-          Mamma? Men…jag har aldrig träffat eller hört talas om någon Agnes?

 

-          De var väldigt, väldigt nära när de var unga och bodde i Stockholm. Sedan var det någonting som gjorde att de tappade kontakten. Arthur teg en stund, knäppte händerna på köksbordet och tittade lugnt på Syrene, som om han funderade på hur han skulle fortsätta.

 

 

Han böjde sig ner och plockade upp någonting ur sin portfölj.

 

-          Om du verkligen vill veta vad som hände mellan dem, kan du läsa de här breven som Christina lämnade till mig. Christinas mor sparade de här breven hela sitt liv, de var väldigt värdefulla för henne. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att du måste vara beredd på att hantera några…överraskningar…om du läser breven. Om du inte vill veta, då låter du helt enkelt bli att läsa.

 

-          Mitt uppdrag har att göra med det som Agnes fick sin dotter att lova när hon gick bort för nästan tio år sedan. Agnes bad Christina att söka upp Karin och hjälpa henne, om hon fortfarande levde. Och Agnes försökte på alla sätt hon kunde, men lyckades inte hitta vare sig Agnes eller dig.

 

Syrene tog en klunk kaffe men kunde inte hålla fast en enda tanke i huvudet. Hon bara stirrade på den elegante mannen med lugna, bruna ögon som verkade passa bättre i en bistro på Strandvägen än här i hennes kök mitt i Bergslagens skogar.

 

-          Christina och jag fick två fina år tillsammans. Så blev hon sjuk. Han svalde hårt. När hon förstod att det inte fanns mer tid, bad hon mig att avsluta det hennes mor hade bett om. Det fanns bara lite tid kvar, uppdraget skulle preskriberas efter tio år.

 

-          Vilket fall? Preskriberas? Vad händer då? Syrene viftade med lussebullen som hon fortfarande inte hade tagit en tugga av.

 

Arthur harklade sig.

 

-          Christina var ogift utan barn. Så det arv som gick från Agnes till Christina, kommer att gå till dig om du accepterar. Om du inte accepterar, eller om jag inte hade hittat dig i tid, skänks summan till välgörenhet.

 

-          Arv? Summan?

 

Syrene såg på vännerna runt bordet. Timo log som ett barn. Einar stirrade med stora ögon på den imponerande advokaten. Maja verkade inte ens lyssna. Och Inga-Lill såg tårögd ut.

 

Arthur sköt över ett dokument till Syrene. Hon läste många svåra, torftiga ord. Sitt eget, gamla namn. Christinas namn, Agnes, mamma. En summa. Ofattbar.

 

Någonstans i buken löstes en knut upp och hon hörde granarnas sus.

 

 

 

-          Mina vänner. Nu får vi sätta igång och bilda ett skogskollektiv. För vi ska köpa en skog. Och ett hotell.

 

 

 

 

Ett år senare reste de skyltarna som de hade drömt fram tillsammans: Agnes och Karins skog.

Det hade varit skrämmande, att lära känna en del av mamma som hon aldrig hade känt.

Många kvällar hade Syrene tillbringat framför kaminen, läst breven om och till mammas stora kärlek. Kärleken som inte hade kunnat få leva då.

Läst om sorgen, om valen, saknaden. Kärleken för henne själv, Maja, som hade hjälpt henne genom det svåra. Kärleken för kvinnan som hade varit hennes själsfrände. Om rädslan för att uteslutas. Att inte få jobb. Att svartmålas. 

Om hoppet att Maja en dag skulle kunna göra de val hon ville. Leva i sanning som den hon var.

 

Tillsammans vid skylten öppnade de en flaska Champagne. Einar, Timo, Maja, Inga-Lill och Syrene.

 

-          Skål då mamma och Agnes! Och skål på er mina vänner.

 

Runt omkring dem vajade de långa, mörkgröna granarna.