Irja: La Mer (Vanja: Snäll) del 18

Snön faller i mörkret och reflekterar strålkastarnas sken.  Vanja försöker en god stund lätta upp stämningen med glättiga frågor, men utan resultat. Challa är enstavig, hon har slutit sig i trulig protest, hon gillar då inte att bli hunsad med. Hade hon kanske sagt att hon ville åka hem kanske? Nej inte då. Snön virvlar allt tätare genom den kompakta kvällen. De närmar sig avtagsvägen till stugan. Vanja tar sats, släpper allt vad glättighet heter och försöker på nytt: 

Det där var jobbigt tyckte jag. Jag ville inte men kände att jag måste föra det jag visste på tal. Hade jag fel? Snälla Challa, prata med mig. Säg vad du tycker, jag kan ta det. 

Challa sneglar på Vanja, ger efter för skredet, åtminstone en aning. 

Varför gjorde hon så där med krämen? Det finns ett darr i rösten.  

Kanske för att tjäna mer? Jag vet inte. Det är en del med Dina som jag undrar över. 

Men hon sa ju att hon ville läka världen med skönhet. Faktiskt, Vanja, allt hon gör är vackert. Hela hon, hennes salong, hur hon pratar… Och så är hon snäll också! Inte ett dugg högfärdig. Challa är tårögd och blinkar hårt. Det är som om allt det vackra med Dina brutalt lossnar från näthinnan och landar i den slitiga, tråkiga verkligheten. Jag tycker ju om henne! 

Jo, jag med. Men så som hon gör får man helt enkelt inte göra. Det kan bli påföljder… 

Men vad ska vi göra nu? Kan vi inte bara låta henne vara?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte…

De svänger in i mörkret mot stugan. Bilen guppar i skakig mak över en ämlig grusväg täckt av ett allt tjockare lager nysnö, vägen blir snart oframkomlig om flingorna fortsätter sitt dalande. De stannar. Snön faller. Challa sitter kvar. Säger: 

Kommer du med in? 

Vanja är inte nödbedd trots att hon vet att hon borde vända tillbaka genast så länge vägen är hyfsad. Men. Här bor han, Ninos. De kliver ur bilen. Den slitna stugan är en tomteidyll. Elljusstakar lyser i fönstren, farstutrappan är renborstad med en gammal björkriskvast som står och ser hemtam ut på verandan.

Gårdsplanen är ett lent, vitt snölandskap. Sjön vars gräns in mot land inte längre kan skönjas under det vita täcket ger sig till höres:  Det susar och knakar när den förbereder sitt isade ide. 

För att tala om vackert… Challa och Vanja står stilla. Deras andedräkter ryker. 

Kom in, kom in! Ninos ropar från farstun. Ni förfryser er ju! 

Inuti är stugan liten och ganska trist, trots att Vanja kan se att den har potential. Ninos och Challa har en färdigköpt, magert dekorerad vitsprejad bordsgran uppställd på en pall i köket, rätt så hiskelig faktiskt, och en sliten julduk med hysteriskt tomtemotiv på köksbordet. Elljustakarna som skimrade så vackert utifrån är på nära håll omoderna klossar. En ledsen och törstig hyacint däckar naken i sin plastiga innerkruka på ett tefat mitt på köksbordet. Det är allt. Fast det är varmt, det är det. 

Vanja sitter vid köksbordet medans Ninos donar med kaffe och kakor. Han verkar hela tiden glömma bort vad han håller på med, han fnattar än hit än dit, tappar kökshandduken och letar efter kaffemåttet som han håller i handen. 

Pappa är ju nästan polis, säger Challa när de sitter ner tillsammans. Kaffet är så starkt att skeden nästan blir stående i det. Kakorna är honungssöta och nötiga. Vanja funderar. Hon borde inte prata om Dina med en (nästan) polis, men det går inte an att förleda Challa till att ha hemligheter för sin far. Beslutet är fattat: 

Jo, du Ninos… Vad tycker du att man bäst kan göra när man tror att någon man känner och tycker om gör en grej som väl inte är direkt kriminell, tror jag i alla fall, men som nog kan leda till åtal och enorma böter och vanära…? 

Oj, säger Ninos. Att tro någonting är inte tillräckligt. Det är många som tror allt möjligt om andra. Ibland gör människor galna saker när de är trängda. Jag är väl en lite udda polis. Jaja Challa, nästan polis! Men jag tycker att rättsväsendet fungerar som bäst när människor får nya chanser. Jag tror inte på ondskan. Jag vägrar. Ont föder ont. Man måste vara stark för att stävja ondska, och väldigt snäll. Han rotar i den utdragbara bordslådan och får upp några gula servetter med liljekonvaljer på och en brun mapp. Han lägger allt på bordet och ger sedan Challa och Vanja varsin servett som de inte bett om. Säger sedan: Nämen oj. Kom Challa, vi måste faktiskt dra upp ekan! Den fryser fast och sönder annars. 

Ska jag hjälpa till?

Nä, säger Ninos, och klappar på de kvarvarande servetterna ovanpå den bruna mappen. Vi är snart tillbaka. Han skjuter högen mot Vanja, mot mitten av bordet så att duken skrynklas. De går ut, till ljudet av Challas protester. 

Vanja öppnar mappen. I den finns ett fåtal dokument, men desto mer talande är bilderna från ett annat liv.  

När Vanja slår ihop mappen har hon hjärtat i halsgropen. Pulsen bultar så att hon kan höra den. Lagom till Ninos och Challa kommer in igen har Vanja bestämt sig för att vara snäll. Men ingen stilla andakt över beslutet finns att få: Challa och Ninos drar ut henne på ett andtrutet, närgånget, skrattandes busigt snöbollskrig. Rätt snällt, det också. Framförallt befriande. 

Irja Liljeholm