Camilla: Syrene, del 1

 

Hon var trött.

Det var märkligt att bli gammal. Mer oformlig. Osynlig. Lugnet på insidan hade blivit så starkt. Det hade fått rötter, som fjädrande mjuk mossa som låg kvar, klargrön och levande, de flesta dagar.

Samtidigt var osäkerheten och det som gjorde ont så ettrigt. Kunde ta över och fräta hål i mossan bara av lite kritik, en meningsskiljaktighet, ett gräl. Ilskan och tårarna som kom var ett barns. Varför är de dumma? Varför är människor elaka?

En flinande mes var hon. Snäll mot alla. Visade strupen och bjöd in de som inte kan låta bli att hugga. Patetiskt. Fortfarande en tjock liten tjej på jakt efter värme och vänlighet.

Det fanns mycket mer mossa än sönderfrätta hål. Men hålen höll henne vaken om nätterna. En slags galenskap. Hon visste ju att hon inte ens betydde någonting för de med huggtänderna. Men det sved, värre än någonsin.

Det skulle inte fungera längre att bygga murar eller låtsas vara oberörd. Livet rörde sig fort numera. Mossan bredde ut sig, hon blev mer öppen och murlös för varje år som gick.

Det stora lugnet och kärleken inifrån, som hade börjat växa sig stark helt av sig själv, allteftersom rynkor och vita hårstrån tilltog, skulle behöva samsas med den som var så oändligt osäker. Så fjamsig och rädd. Så öppen och hungrig på varenda liten droppe uppmärksamhet och värme. 

Det trodde hon. Men så en kall, vitpudrad decemberdag hände det som skulle förändra allt.