Irja: La Mer (Dina: flipperkulor) Del 15

Sture är vaken till och från. Det är en enorm lättnad samtidigt som det ger Dina ångest. Vad minns han? Han säger ingenting, konstaterar att hon sitter där, sluter ögonen igen. Det kommer att ta tid, sade läkaren hon pratade med tidigare. Stures kognitiva funktioner verkar intakta så långt. Faran nu, så länge han är sängliggande, är att han drar på sig en lunginflammation. Det är föga tröstande ord. 

Det som hände den där ödesdigra eftermiddagen spritter genom tankarna som flipperkulor på flykt undan hävarmarnas slag. Inte konstigt att Dina har huvudvärk.

Sture hade en tandläkartid, han tog bussen, sa han, och skulle vara tillbaka lagom till middagen. Dina såg till att vara hemma i god tid. Hon planerade en mör butter chicken, en av Stures favoriter som borde gå bra att få i sig även efter att tandläkaren huserat med sina skarpa verktyg. Så snart hon klev in genom dörren gick hon raka vägen till köket och började hacka lök, det ska vara mycket lök i en god, saftig butter chicken. Plötsligt hörde hon en smäll från övervåningen. En räddhågsnare typ än Dina hade ringt polisen och sedan gömt sig, men Dina har gått sina fighter och de hon vann var de hon inte flydde ifrån. Dessutom var där någon som hade det dumdristiga modet att vanära hennes vackra bostad. Hon smög alldeles tyst upp för trappan med kniven i högsta hugg. På trappavsatsen som förband de tre våningarna med varandra stod Sture böjd över en fyrkantig burk. Den gamla solida trappan mot översta våningen hade ett trappsteg som stod rakt upp, tydligen var steget ett lock som dolde en hemlig gömma Dina inte vetat någonting om. Sture donade med innehållet i lådan, hon tyckte sig se en hög med glittrande smycken. 

”Vad har du där?” Sture ryckte till och smällde igen locket så att det skramlade. Han ville inte se henne i ögonen. ”Har du en skattgömma där eller?” Dina hötte med kniven mot det öppna trappsteget. Det började koka i henne. Samtidigt var det som om en väldig våg av sorg slet av henne allt hopp. Fåfängt hopp. Vad undanhöll han henne? Vilka fler hemligheter hade han? Det var uppenbart att hon återigen avskrivits, avvisats. Sture ställde sig upp, han sträckte armarna mot henne men hon hötte med kniven mot honom och han backade bakåt, hon kunde inte höra vad han sa för hon skrek så mycket argt. Han gled med sina billiga nylonsockor. Han föll. Föll baklänges nedför trappan, hårt, i dunsar och brakande. Hon hade ju varnat honom för att gå i strumplästen! Han låg på golvet när hon i flygande fläng tog sig ner till honom, det rann en tunn strimma blod från örat och ena benet låg i en konstig vinkel. Stuuuure! Hon skrek. Han reagerade inte. När hon tog pulsen på honom fanns den inte där. Hon kände ingen sorg när hon sjönk ner på golvet bredvid honom. Hon kunde inte det, inte nu. Kniven föll ur hennes hand och klirrade mot stengolvet. Hon visste att detta såg riktigt illa ut för henne. Stures fall var hennes fel. Hon tog sig samman och sprang uppför trappan, stängde trappans lönnfack om plåtlådan och sprang ner igen. På med stövlar och kappa och så ut genom dörren, nu måste hon iscensätta ett fiktivt hot som han hade utgjort och tro på det.  Hon bestämde sig för att det här fick blir hennes frihet, bort från tristessen och den här hålan där hon ju ändå inte hörde hemma. Vart hon skulle ta vägen var en senare fråga, en hon inte ville snudda vid. 

Vad hade hänt om hon handlat annorlunda? Hade hon suttit häktad för grovt våld? Hade de rotat i hennes förflutna och hittat all skit som hon slitit för att komma undan? Dina sitter med händerna i knät och tittar på Sture som sover. Han har magrat. Själv har hon åldrats. Spegeln är inte längre hennes bästa vän. Nu har hon ingen vän kvar alls. Det knackar på dörren. En rultig man i rutig skjorta kliver in. Han presenterar sig som kommissarie Karlsson. 

Irja Liljeholm