Camilla: Syrene, del 4

 Inga-Lill på berget. Det var så de flesta brukade kalla henne. Hon trivdes däruppe i den karga, vänliga tystnaden. Med sitt gråslitna lilla hus och alla bikuporna.

Besök fick hon inte så ofta, vägarna var dåliga och det tog ju en bra stund att köra upp från byn. De som kom hade för det mesta något på hjärtat. För hon var bäst i hela byn på att be. Alla visste att hennes böner var oförklarligt kraftiga.

Hon gick till kyrkan för att träffa de andra byborna varje söndag men hon kände inte igen mycket av det som prästen sade. Hon kallade den stora kärlekskraften aldrig för gud i sina böner, utan god. För det var den ju. Allt som är gott och av godo.

Hon hade köpt huset för en omodernt liten summa pengar för nästan fyrtio år sedan. Det var hennes oas i världen. Hennes egen surrande oas av mjölk och honung. Visst skulle hon behöva byta ut fönsterkarmar och måla fasaden, fixa taket och se över några ledningar som läckte lite. Men hon hade för länge sedan accepterat att sonen som var snickare inte hade tid att hjälpa. Riktiga företag hade hon inte råd med. Och nu kändes det som att hon och huset passade varandra. De var båda till åren och behövdes behandlas varsamt. De tog hand om varandra. Renovera kunde någon annan göra när hon inte fanns kvar längre.

Hon svängde ut från Ica och började köra uppför backen mot stora vägen som sedan skulle leda till hennes egen lilla grusväg uppför berget. Jo, hon körde fortfarande, så gammal hon var, långsammare än vissa cyklar och med en bil som hostade och stannade stup i kvarten- Även med den rostiga bilen kände hon ett band. De förstod varandra och hon kunde alla knep för att få i gång åbäket igen  när den hade lagt av.

I mitten av backen på cykelvägen stod en kvinna som hon kände igen från byn. Hon hade ställt ner sina matkassar och såg sig vilset omkring. Hon verkade ju till och med vingla till lite på sina knallgula stövlar, hon kanske hade blivit dålig?

Inga-lill körde till sidan av vägen och stängde av bilen. Tog sig med möda ur förarsätet och närmade sig kvinnan.

”Kan jag hjälpa till?”

Kvinnan lyste upp. ”Jag skäms lite men jag har fått skavsår av mina nya stövlar! Jag kan knappt ta ett steg till. Det vore ju otroligt snällt av dig att hjälpa mig”

Ett varmt och blygt leende smög sig fram under ullmössan. ”Jag heter Syrene”.

”Inga-Lill. Min bil är nästan antik men vi lyckas säkert ta oss hem till dig. Var bor du?”

”Vid Lakabäcken. Jag vill jättegärna bjuda på kaffe om du kör hem mig.”

”Det säger jag inte nej till. Hoppa in.”

Med stor möda och blödande hälar klättrade Syrene in i den gamla Mazdan. I hela 32 km i timman påbörjade de den korta resan som skulle förändra allt.