Camilla: Syrene, del 18

 Syrene satt ute på den gråslitna träbänken på skolgården. Granarna tornade upp sig, mörka långa, vajande i vinden. Ibland helt stumma och dystra. Hon kunde förstå hur människor som vara vana vid storstadens alla färger och utbud av underhållning tyckte att det bara var mörkt, ensligt och ensamt här ute i skogarna. Så kunde det kännas. Så kändes det ibland när Syrene var ute på vandringslederna och i naturreservaten i den här delen av Sverige. Men aldrig här på skolgården.

Barnen strömmade ut ur klassrummen. Vissa ordentligt klädda med jackornas blixtlås uppdragna till hakorna, mössorna neddragna nedanför kalla öron och vantar och handskar med resår uppdragna mot armbågarna för att hålla blötsnö och kyla ute. Andra med jackorna vidöppna och mössorna på sniskan eller helt utan mössor och vantar, glatt skuttandes från snöhög till snöhög, lekandes, ropandes och sjungandes. 

Och då hände det, som så ofta.

Granarna sjöng med. De började vaja från sida till sida, glatt och energiskt. Vindens sus steg som om träden kom till liv. De älskade barnen, Syrene var helt säker på det. Det måste bara barnvaktsgranar som omringar den här skolgården. Inte en dyster barrpinne så långt ögat kunde nå. Utan någonting som levde och som älskade energin av de lekande barnen.

Just det. Jag behöver få med barnen i planen för att rädda skogen. Det är för skogen själv, för mig, för oss men framför allt för barnen, tänkte Syrene.

Hon såg de mörkgröna linjerna böja sig om och om igen. De behöver inte mig, träden. De behöver inte ett skogskollektiv, kontrakt eller pengar. De bara är. Långt efter jag är borta. Ändå är vi vänner, på något sätt.

Barnens skog. Och skogens barn.

Hon fick en idé.