Irja: La Mer (Challa: Kaos), del 2

Challa stampar genom snömodden längs vägen. Hennes kängor är slitna, lädret sprucket på sina ställen, hon har ingen aning om att hon hade kunnat förekomma det med lite lämplig skovård. Skosnörena som en gång var bjärt rosa är nu räfflade i kanterna och nästan grå. Håret som hon fixat så att det stod rakt upp i morse slokar och slickar kinderna. Det har regnat och snöat om vart annat idag, ett allt- i – ett- väder som hennes skor, hår och strumpor inte kan värja sig emot. Det mörknar snabbt, inte för att dagen bjudit på mycket ljus alls. Handryggarna är rödfnasiga i vinden. Kajalen har smetat ut och mascaran har runnit. Challa snörvlar ilsket och stampar hårdare så att modden skvätter, hon glider till över den packade sörjan. Det kurrar i magen, den där dumma skolan hon går i serverade pölsa idag. Hon vägrar äta pölsa en pölsig dag som denna. Det blir för mycket! Farfars gamla mockajacka är tack och lov fodrad, och relativt vindtät. Men rätt så kort. Lilla farfar, Challa snörvlar igen, sedan han dog har ingenting varit som det ska. Det är så satans långt att gå. Hennes pappa har hyrt ett torp ute i skogen, mitt emellan två småstäder i väntan på att det ska få en lägenhet inne i en av dem. Hon vill inte vara här! Varför måste de flytta hela jäkla tiden? Hon biter ihop och vill inte tycka synd om sig själv. Det är en ödslig, läskig landsortsväg. Hon klampade förbi den sista gatlyktan för en god stund sedan, en enstaka bil har passerat och tvingat henne än längre ut mot diket. Torpet hon måste bo i ligger i en avkrok vid en liten insjö, de har en brygga och en gisten eka, det är en vacker plats, det tycker Challa faktiskt. Men duschen avger bara ett svagt stril av ljummet vatten, mulltoan stinker, oljepannan är fruktansvärt oetisk. Det finns ingen buss som kör så långt ut, fast pappa skjutsar när han kan, själv har hon bara en cykel som är livsfarlig att använda längs med den smala landsortsvägen och omöjlig att använda nu när vintern kommit. Challa bor för fan i ett sommarhus. Pappa har långa, oregelbundna dagar för att han gör sin praktik, han är så stolt, och Challa skäms. Praktik vid hans ålder! De har knappt några pengar. Bara ett dumt torp på en vacker ödslig plats de får hyra till våren när turisterna anländer. Hon håller sig så långt ute i vägrenen som hon bara kan, det blir allt kyligare och de isiga dropparna blir kristaller som virvlar omkring henne i mörkret. Hon är sen för att hon fick kvarsittning. Hon ifrågasatte ju bara! Vad är nyttan med samhällskunskap om man inte får ifrågasätta? Läraren tyckte att hon var onödigt högljudd och omedgörlig och att hon tog utrymme från de övriga eleverna och deras åsikter. Inte ens läraren ville lyssna på hennes insikter! Så snart hon kan göra sig fri ska hon åka och rädda båtflyktingar. Challa ser inte ett skvatt i mörkret. Hon plockar upp telefonen ur fickan och tänder dess ficklampa. Bara 17 procent batteri i den skämmiga kassa stenålderstelefonen. Hur långt är det kvar att gå? Det finns ingenting annat än granar och fält att orientera sig på, förutom den blå blippen på googelmaps, men blippen är opålitlig här ute på vischan. I poddarna har hon beats som ger rytm till de slaskiga halkiga stegen. Rytmen är nästan meditativ, fast det oförutsägbara väglaget lägger in glapp som ger utrymme för kylan att nå medvetandet. Hennes fingrar är kalla och stela när hon försöker höja ljudet och råkar sänka det istället. 15 procent kvar. Och då hör hon ett skrik. Ett ylande skrik som inte kommer från poddarna, det kommer från skogen. Just där ett fält skall till att öppna sig, odlingsmark i vinterdvala. Challa stannar, glider, huttrar, gastkramas. Och en varelse helt i vitt rusar fram ur skogskanten, upp mot Challa, förbi Challa, ut på vägen. 

Bilen som kommer emot den vita varelsen tvärbromsar och sladdar. Sladdar, glider, snurrar som i slowmotion mot spöket på vägen, Challa hinner inte förstå vad som händer. Det är sekunder. Det är skriket. Det är bilen som snurrar förbi spöket och rakt emot Challa. Det är mobilen som slås ur hennes hand. Det är vitt och mörkt. 

Irja Liljeholm