Irja: La Mer (Dina: Flugor): del 7
Dina sover inte den här natten. Hon sitter i soffan med fötterna nakna, uppdragna under sig, insvept i en mjuk sjal av egyptisk bomull och med ett glas Chablis i handen. Armbanden klirrar, händerna skakar och vinet kluckar mot kanten och spiller över lite. Det blev inte som hon trodde, ändå. Sture är illa skadad och förd till lasarettet. Hur illa ville de inte säga, men han fick inte ta emot besök, ens av sin hustru som det såg ut nu. Polisutredning pågår, sa de, vi har förstått att han hotade dig, det är bäst att du håller dig hemma och tar hand om dig nu.
Hurdå ta hand om sig?
Finns det någon du kan ringa?
Nej.
Behöver du en socialassistent?
Nej. Nej verkligen inte.
Vad händer om Sture pratar? Hon som gjort allt för att rädda sig undan en bokstavligt knivig situation hade istället försatt sig i en än värre sits. Att Sture hade hemligheter för henne, det hade hon aldrig räknat med. Det gjorde ont, hon har svårt att placera känslan och förstå var den kommer ifrån. Adrenalinpåslaget som följde efter att bilen var ett hårsmån från att meja ner henne berövade henne all klarhet. Två vittnen är bättre än ett, minns hon att hon tänkte. Hon minns en sorts triumf som hon har svårt att placera nu. När polisen kom var hon var skakig och osammanhängande, det var i och för sig inget problem, Dina vet att det är rätt taktik när man möter poliser, hon har en del erfarenhet av det. Hon fick ta plats i den varma polisbilen tillsammans med kvinnan som körde olycksbilen och flickan med den störiga stilen, de mumlade sinsemellan medans Dina såg efter poliserna som sprang över fältet mot huset. Stures hus. Hackande hade hon berättat att hennes man jagat henne med en stor kniv och att hon flydde ut på vägen i panik. Det är nästan sanningen, fast inte hela sanningen. De två i baksätet satt tätt ihop och viskade lugnande ord till varandra. Det slog an en sträng i Dina när hon hörde dem. En sträng i henne som ingen någonsin spelat på.
Dina vet att hon är rutten. Flugorna svärmar in, oinbjudna. Kring henne svärmar ofta flugor som dras till stanken som är hon. Flugvingarna slår hårt och de skarpa miniatyrkäftarna viskar elaka sanningar. Lortfia, snuskjänta, dumbom. Hur hårt hon än jobbar, hur snabbt hon än springer, hon hinner aldrig undan den ständigt närvarande rastlösheten och oron. Hon är flickan som var tjock och girig och klumpig. Hon är anorektikern som var kräsen och tillgjord. Hon är tonåringen som sparkades ut ur lägenheten i Gnesta, jovisst, jagad av mamma med en stor kniv, för att hon tog för sig av mammas karls uppmärksamhet. Det var inte något hon bett om, vare sig den närgångna, smärtande uppmärksamheten eller att bli utkastad, för gott.
I decennier har hon slitit och varit tillåtande och gått över gränser hon inte visste att man kunde passera. När hon nästan avverkad i raskt tempo närmade sig den osynliga medelåldern, såg hon av en slump en dödsannons i tidningen som var för sorglig. Den avlidna hade bara en son som närmast sörjande.
Dina grep sin chans.
Reacties
Een reactie posten