Irja: La Mer (Dina: Den oförutsägbara) del 3

Dina ligger i dvala. Ingenting av intresse har skett på alltför länge. Tristessen skär inombords. Människorna i samhället är vänliga och sällskapliga, de ler, klagar på väder och lokaltrafik och matpriser. Kvinnorna som bevistar hennes salong skryter om barn och dieter, karriärer, meditation och joggning, semesterresor och surdegar. De har dessutom massor att rekommendera på TV och Netflix. Dina betraktar deras plufsiga nyllen och tänker då sitt. Hon ser hur matematiken i alla prestationer skevar, och då är hon ändå snäll och inställd på en kundvänlig kanal. 

Dina är uppseendeväckande stilig. Hon åker hela vägen till Stockholm var sjätte vecka för att den bästa frisören och ögonbrynsstylisten finns där, på Östermalm, kära Bobby. Håret och ögonbrynen ramar in det släta, microneedlade ansiktet. Läpparna är skrubbade och plutiga, lätt flippade och tändernas fasader används inte särskilt ofta till att tugga mat med. Figuren är tonad och lagom kurvig, ja hon är alldeles för vacker för den här hålan, för det här landet till och med. Hon suckar. Vägen från Gnesta till uppenbarelsen hon så gärna möter i spegeln har varit hård men varenda uppoffring har varit värd det. Hon hoppas även denna, hon är snart klar här. Här är hon bara en sminkös och (självutnämnd) hudvårdsspecialist som gör om slitna kunder till vampar för en dag. De hopkurade stackars varelserna som kommer in i salongen lämnar den alltid med rakare ryggar trots kassarna de bär, oftast draperade i en av de ockrade sjalarna hon för, de som hon köpt in i balar från Bangladesh och säljer som Iranskt hantverk. Kvinnorna är som endagsflugor, deras raka ryggar kroknar när natten gjort sitt, Dina vet det. För när de morgonen därpå försöker applicera innehållet i de små, hutlöst dyra burkar de köpt av henne över sina rodnande porer och skälvande rynkor precis så som Dina gjorde i salongen, då blir det inte samma resultat. Det är ju inte heller samma produkter, men det behöver ju inte någon veta. Därför kommer de tillbaka, gång efter annan Det är sunt affärssinne, tycker Dina, hon förtjänar det. Och salongen går bra. Bara hon inte vore så grymt uttråkad. 

Efter stängningsdags drar hon ner jalusierna och drar på sig dubbla plasthandskar. Hon skopar försiktigt över geggan hon förvarar i en hink i kylen ner i de falska La Mer- burkarna. Krämen köper hon in litervis från Asien, den är en nästan gratis, relativt bra kopia av den äkta varan, utan dyra finesser fast med allt möjligt annat jox som ger en boost till huden, om än kortvarig. I ”allt möjligt annat” ingår gissningsvis även PFAS, formaldehyd och kvicksilver, men krämen är effektiv säger kunderna hoppfullt ovetandes. Dina berättar insiktsfullt om algerna och jättekelpen och den sagolika långvariga fermenteringsprocessen samtidigt som hon med en spjuveraktig blinkning serverar kunden hon skämmer bort ett glas champagne, nåja, cava, ”because you are worth it”. Hon berättar att hon har gått i lära hos La Mere, och det är alldeles sant, dessutom hör kunderna inte skillnaden på La Mere- Dinas häxa till mamma i Gnesta- och La Mer. När Dina är klar med sin ”la Mer(e))” gör hon om samma process med den koreanska cc- krämen, även den importerad men naturligtvis inte från Korea, noga med att plasthandskarna sluter tätt. Det bultar i huvudet efter en lång dag, men Dina ler lite ändå när hon räknar ihop sina förtjänster. Hon kastar handskarna, tvättar och smörjer de välmanikyrerade händerna minutiöst, sveper den vita kashmirkappa om sin gängliga kropp och ger sig högburet av hemåt.

Suck, hemåt. Alla vet förstås med vem hon är gift. De viskar om det, hon förstår det, det skulle hon också ha gjort. Därför anstränger hon sig för att prata både varmt och humoristiskt om maken, att fabulera om honom funkar inte i den här hålan där alla känner alla. Ändå dras de till henne som flugor. Endagsflugor. Hon skulle kanske ta åt sig, om det nu inte vore så att hon har sitt på det torra på andra sidan skvallret. Den sida där det är hon som har alla essen i rockärmen. 

Irja Liljeholm