Irja: La Mer (Sladd): del 5

Det är en dag ingen av dem kommer att glömma. Ett snögloppigt mörker utan stjärnor men med frusna piskande kristaller som svider när de borrar hud där de finner den. 

Dina är inte uttråkad längre. Hon är självlysande när hon lämnar ytterdörren öppen bakom sig och joggar över den stela gräsplanen mot skogsbrynet. Det är dags nu, äntligen dags. Hon ska lämna denna tristess bakom sig. Fri. Alldeles snart, fri. Hon ökar tempot för att få upp ett trovärdigt flås. Springer samtidigt som hon slår handflatorna mot kinderna för att göra dem rödflammiga. Hon får vänta en stund i skogsbrynet eftersom vägen är alldeles tom. Då ser hon dem, billyktorna. De närmar sig och Dina tar sats, hon ylar och springer rakt ut på vägen, med ögonen uppspärrade mot den annalkande bilen. Hon viftar med armarna. Bilen som ska bli hennes räddning. Den bromsar häftigt, den glider in i sladd som blir till snurr, Dina vrålar av adrenalin när kofångaren missar henne med ett par millimeter. Snurrandet fortsätter tills bilen med ett klonk faller till stillastående med nosen nere i diket. 

På andra sidan om bilen i vägrenen står en ung flicka som fastfrusen, flickan är en av de där alternativa typerna som förmodligen har känsla för stil men inte pengar att göra något annat än att tufsa till sig. Dina vet precis hur det är. Men hon tog sig därifrån. Förväntan pumpar i kroppen, Dina måste skärpa sig nu, inte skratta. Två vittnen är så mycket bättre än ett!

Challa står still, oförmögen att röra sig. Bilen snurrade mot henne och hon hade ingenstans att ta vägen. Den slet med sig hennes telefon, hon lyfter handen och stirrar på den, oskadd, fnasig och kall. Baklyktorna lyser rött i mörkret. Den vita varelsen som rusade upp på vägen står vriden mot Challa, fortfarande mitt på vägen, hon flämtar med handen för munnen. Hennes kinder verkar glöda, ögonen stora som i chock, hennes hår ett blont svall av tuktade strån. Challa drar efter luft, när den kommer är den brutal, hon skakar. Darrar i knäna när hon försöker springa men snarast vinglar fram till bilen som ligger i diket, måste hjälpa, vill ringa 112 men har ingen telefon längre. Ring på hjälp!! Skriker hon när hon snubblar och glider. 

Vanja tänker att hon är glad för att hon fick en halkkurs av mamma i present förra julen. Hon klarade att parera så att den vita varelsen mitt på vägen inte hamnade i hennes vindruta. När bilen gick i spinn lyckades hon hålla kvar den på vägbanan, om hon minns rätt tjöt hon till av triumf innan hon såg tonåringen i vägrenen och visste att om hon inte kastade monstret hon satt i ner i diket skulle ungen mosas. Airbagen utlöstes inte, Dina hade kört försiktigt över den hala vägen och fast det olycksaliga spinnandet kändes som om hon satt i Gröna Lunds snabbaste karusell var hastigheten ringa. Ändå slog pannan i ratten när hon kom till plötsligt stillaståndende i lutning nere i diket. Hon får loss säkerhetsbältet och kämpar med att få upp dörren. Tonåringen, en flicka helt vit i ansiktet och med svart slickat hår och rinnande kajalstrimmor längs kinderna drar i handtaget från andra sidan. Vanja klättrar ut, det är längre till marken än vanligt och fötterna hamnar efter ett hopp i segfruset dikesvatten. Hon slår armarna om flickan. 

”Är du okej?” Flickan kramar tillbaka, hickar och huttrar: ”Är du?”

Irja Liljeholm