Camilla: Syrene, del 6

 

Hur fungerar de där kugghjulen som plötsligt klickar i varandra, börjar snurra och skapar det som inte har funnits tidigare?

Syrene satt i soffan efter den eftermiddag som hade sett och känt kugghjulen.

Så länge hade det känts som om allt avslutades.  Saktade ner.  Avsked från människor som inte levde längre, avsked från mängden energi hon brukade ha till sitt förfogande, från aktiviteter hon brukade kunna göra. Som en sluttande backe. Hon var inte rädd för den. Men det som hade hänt idag hade kastat om världsordningen. Någonting nytt hade tagit form i hennes kök och nu hade hon saker att se fram emot.

Hon visste inte ens riktigt hur det hade gått till, men hon, nya bekantskapen Inga-Lill och grannen Maja som aldrig någonsin hade visat intresse av mer kontakt än det neutralvänliga hälsandet när de råkade stöta på varandra på väg till brevlådorna, hade sjunkit ner vid köksbordet och tappat bort en hel eftermiddag tillsammans.

De hade skrattat tills tårarna rann. Berättat saker som hade legat tryggt bortstoppade bakom bröstbenet i decennier och gråtit med den som delade hjärtsorgliga saker. Smällt ner kaffekopparna så flisor av porslinet flög, av ilska, när någon av dem delade elakheter de hade fått inkassera.

Vänskap. Inte ett frö som behövde gro och bli ett grässtrå-tunt ungträd för att sedan bredda och skjuta i höjden till gammträdet. Nej, hela trädet tog form under bara ett par timmar. Som om det redan fanns och de behövde bara vakna upp och se det. Hon begrep ingenting där hon satt med rödblossande kinder och bet sig i läppen.

Hon hade känt sig annorlunda efter det som hände med ormvråkarna. Köpt de svindyra stövlarna som hon hade velat ha i flera år. Tagit flera bad fast det egentligen är för dyrt. Börjat dricka te och äta delikatessknäckeskivor med smör och ost i sängen sent om kvällen fast det ju inte är bra för hälsan. Hon njöt. På egna villkor.

Nu hade hon fått helt nya vänner. Tillsammans hade de bestämt sig för att köpa en hel skog.

Och ett hotell.