Irja: La Mer (Vanja: Konfetti) del 6

Sedan Börje kom in i de äldre tonåren och kunde klara det mesta själv har dagarna för Vanja varit upprepningar av det välkända. Regelbundna rutiner, lagom tråkiga och fyllda med nytta. Någon gång ibland grubblade hon över var livsglädjen fanns. Hon var väl ensam helt enkelt, men hon var fortfarande behövd. Det var som det var.

Börje var sur och hungrig när hon kom hem, trots att hon messat honom. Hon ville inte oroa honom så hon teg om olyckan och sa bara att bilen måste till verkstan. Hon gratinerade en pizza från frysen- det hade Börje faktiskt kunnat fixa till själv- och gav hon honom en ovanligt intensiv kram som han accepterade och sa god natt. Hon tog en lång, varm dusch och valde sedan ut det skönaste nattlinnet. 

Äntligen, långt efter läggdags, kryper hon ner i sängen. Där överväldigas hon av en kakafoni av minnesfragment, de kastar sig på henne likt pulserande filmsekvenser, sådana som de på TV varnar kan utlösa epileptiska anfall. Hennes mörka, svala sovrum ger ingen bot. Vanja drar täcket tätare om sig så att hon ligger i en kokong av dun, hon kniper med ögonen och försöker koncentrera sig på färgspelet inuti ögonlocken, fläckar som flyter ut och in i varandra. Det hjälper inte. 

Det blir nog dyrt med bilen, en hjulaxel var sned och det fanns ett par bucklor och repor i plåten. Flickan med de sotiga ögonen och telefonen som försvann, så nära det var att ingenting blev kvar. Vanja kände en omedelbar beskyddarinstinkt gentemot henne, Challa hette hon, livrädd och frusen och ändå omtänksam. En god människa. Vanja försöker djupandas för att stilla pulsen, konstigt nog andas hon in genom en skälvande snyftning. Den märkliga kvinnan i vitt som inte verkade lägga märke till någonting annat än sin egen panik när hon föll ihop i snömodden och upprepade: "Han ville döda mig han ville döda mig han följde efter mig för att döda mig”. Var det inte något affekterat över hela människan, eller är det elakt? Det kanske stod en mördare och lurade i den mörka skogen? Därför ringde Vanja till polisen innan hon ringde efter bärgningsbilen. Det var något som var lite ”off”, som Börje skulle säga, med den vitklädda. Kanske det känns så för att Vanja är arg på henne, vilken toka att ställa sig mitt på en hal bilväg, hur tänkte hon? Det kunde ha slutat riktigt, riktigt illa för dem alla tre. En salt strimma förflyttar sig sidledes nedför kinden, banar väg genom nattkrämens vita lager, kittlar örat och väter kudden. Det är plötsligt alldeles för varmt under täcket, hon kvävs och kastar av sig det. En av poliserna som kom i bilen med vispande blåljus visade sig vara Challas pappa. Det blev märkligt nog tomt i Vanja när flickan släppte taget om henne och kastade sig i sin fars famn. Krocken mellan mannens yrkesmässiga hållning och den nakna skräcken när han förstod att han befann sig på en olycksplats hans dotter var inblandad i. En dans av känslor där det privata vann, överlägset. Bildkonfettin fortsätter storma och Vanja ryser och drar täcket över sig igen. Öppnar ögonen och ser en månskära gunga utanför fönstret. Var den vitklädda verkligen på flykt från en mördare? Hon måste ha varit desperat för att kasta sig framför en bil på det där viset. Vanja måste släppa taget om ilskan och finna medkänsla. De var alla offer för omständigheter. Imorgon ska hon söka upp både Challa och kvinnan, Dina hette hon visst, för att se hur de har det. 

Belåten över sin storsinthet och vuxenhet vänder sig Vanja på sidan och sluter ögonen, beredd att sova. Bildkonfettin är av en annan åsikt och fortsätter sin seglats genom rummet. Det är något visst med uniformer, visst är det, även om Vanja avskyr symboliken i dem. De är ju till för att sudda ut individens egenheter och ersätta dem med en auktoritär tillhörighet. Uniformer skapar ett vi och dem. Trots det… Vanja landar inuti en bild av mannen vars stabilitet och styrka i kombination med kärleken till sitt barn hade något speciellt som kan göra den mest förhärdade analytiker knäsvag. Hon tittar på bilden och andas äntligen lugnare. Djupare. Vassa kindben och ett djupt hav till ögon. Uniformens långa ben. Vanja faller in i det där magiska ögonblicket där sömn och vakenhet möts. Hypnagogi heter det, men Vanja tänker inte längre. Hon sover. Äntligen.  

Irja Liljeholm