Irja: La Mer (Vanja: Kanelbulle) del 10

Vanja är vänligen kallad till polisen för att berätta om olyckan. I portföljen har hon stoppat ner sin gamla Iphone 14, kanske Ninos vill ta emot den och ge den till Challa. 

Polisstationen ligger intill biblioteket. Det är gråväder, milt. Nästan all snö har smält undan. Vanjas rejäla kängor är fläckiga av de salta och grusiga förorenade rester som tinande snö lämnar till åminnelse. Hon är pirrig när hon kliver in genom dörren, den är stor och tung och av gult, buckligt glas. Receptionen är ödslig, ingen Ninos så långt ögat når. Stationen byggdes på sena 70-talet och har inte fått någon uppgradering sedan dess. De grå plaststolarna på det gröna, spruckna linoleumgolvet är föga inbjudande. Hon blir snart hämtad av Karlsson, en rultig man i rutig skjorta och en sån där gammaldags kavaj med armbågslappar. Han har läsglasögonen i en kedja på magen och nikotinfläckade fingrar. Hans handslag är av gruskrossarstyrka, men blicken i de små ljusblå ögonen är vänlig. 

Det tar längre tid än väntat att få historien berättad. Det beror på att Karlsson ska skriva ner hennes återgivelse i datorn, och den är inte samarbetsvillig. Han får ringa på en kollega, en lång räkel till yngling som med illa dold otålighet hjälper Karlsson att logga in i rätt system. ”Skriv upp det här nu på en lapp. Så kan du det nästa gång. Det är ju lätt!” Vanja möter räkelns blick, som ber om samförstånd. Hon ger honom inte det och känner hur han avfärdar även henne. Sedan börjar hon berätta. Dessvärre kör Karlsson pekfingervalsen. Det blir omtagning efter omtagning. Vanja svettas och börjar känna sympati för räkeln. Hon märker att Karlsson lägger extra vikt vid hennes beskrivelse av Dina och vad Dina sa precis efter olyckan. Hon märker hur skicklig han är när han ställer fördjupande frågor, fast han glömmer att skriva ner svaren och ber henne lätt generad att återigen upprepa sig för att få det helt riktigt. 

När de är klara och han följer med henne ut till receptionen tar hon chansen att fråga hur det är med Dina, om han vet det? Han tvekar och Vanja lägger sin hand i hans beredd på hårda tag, hon ler mot honom och känner sig lite som en medelålders Charlies angel. Hon säger med ett lätt darr på rösten att det kan vara läkande att mötas, det var rätt hemskt det som hände trots att allt gick bra. 

Du får väl gå till salongen hennes då och fråga själv, på Köpmansgatan, du vet? Jo, nu vet hon det. Sicken polis, ändå. 

När Vanja kliver ut från stationen drar hon in den bräckta doften av landsortsstad, skog och avgaser, men även av kanelbulle. Det pinglar välkomnande när hon efter en kort tvekan går in på fiket tvärs över gatan för att unna sig. Där ser hon honom, Ninos, hon känner att hon lyser upp och blir knäsvag. Han ser upp från sin kaffekopp och det är som om solen knäpps på. Han har fem minuter kvar av sin rast, sedan ska han in på stationen och fortsätta datorisera gamla rapporter. Han drar ut en skranglig trästol åt henne så att de sitter mitt emot varandra. Nu väver tiden sin ologiska kringla runt dem, de möts på ett metafysiskt plan, som om de alltid känt varandra och känt igen varandra. Vanja blir fullkomligt trygg i de fem minuter som rymmer en evighet men ändå är förbi alltför snabbt. När han ska gå kommer hon på ursäkten till att hon ville träffa just honom. I portföljen har hon sin gamla telefon, hon tänkte att det kanske vore något för Challa? Vill han ge henne den? 

Vanja får en kram till tack. Hon ser efter honom när han korsar den slaskiga gatan. Innan han går in på polisstationen vänder han sig om och vinkar. Först då andas Vanja ut. 

Ohhh. Vad var det som just hände? 

Irja Liljeholm