Irja: La Mer (Vanja: Glöd) del 8

Det är tidig morgon. Vanja sitter lätt förvånad och som inifrån behagligt uppvärmd i en ranglig, dragig gammal Volvo. Ninos, polisen med de havsdjupa ögonen, stod tidigt i morse tillsammans med Challa utanför dörren. Challa var ivrig och bedjande, om de kunde få skjutsa henne till jobbet kanske? Med bilen i garaget tänkte de att hon kanske behövde det? 

Challa pratar på från baksätet, Vanja kan inte uppfatta allt eftersom bilen slamrar och motorn brummar, dessutom luktar det blöt hund, men vägen är plogad och sandad och den vintermörka morgonen är klar och friskt frostnypande. Nino säger menande till Vanja, att Challa knappt sovit under natten som gått. Hon pratar i ett när hon försöker hålla sig vaken, så har hon alltid varit. Challa ropar ”men pappaaaa!” och Vanja glöder, fast det har då rakt inget att göra med några vallningar den här gången. Det är något visst med en stilig, kärleksfull pappa, särskilt den här pappan. Vanja sneglar mot de långa benen i uniformsbyxorna och glöder än mer. 

Nino hade inte heller fått mycket sömn. Han satt länge vid Challas sida, så länge hon tillät honom. Tacksam för att få ha henne kvar hos sig. Bilhjulens spår i snömodden i kombination med dotterns förtrytelse över telefonen som slogs ur hennes hand skrämmer honom från vettet. Han kom till detta kalla land i norr för att dottern skulle få en säker framtid. Om han hade haft en grav att gå till, skulle han ha svurit vid den att han alltid skulle värna deras fina flicka från allt ont. Han ser sin hustru i Challas haka, i hennes dans, i hennes hjärta. Challas mamma var levande och livlig, ända tills rasmassorna förintade deras familj. Challa var en bebis då, när hon grävdes fram och upp hur moderns famn. Ninos värnar nog lite för mycket ibland, han måste sluta med det. Han vill inte att hans krigsskadade inre ska kasta skuggor över dotterns frihet. Det är en svår balans. 

De närmar sig olycksplatsen och blir tysta. Ninos saktar in och stannar i vägkanten. Han vrider sig mot baksätet och räcker ut handen mot Challa, hon lutar sig framåt och tar den. Det som hände, säger han, kan inte försvinna. Men jag är tacksam, så tacksam, för att vi kan sitta här nu och veta att otäcka saker kan föra goda saker med sig. Challa räcker fram den andra handen mot Vanja. Vanja och Ninos, skuldra möter skuldra när de båda håller i Challas händer. Ja, säger Challa, goda saker, som att vi är här nu alla tre. Ninos nickar belåtet. Han ville byta ut Challas minne av olyckan mot ett lättare, utan att bagatellisera det som skedde. Han tror att det har lyckats.  

När de släpper av Vanja vid skolan och vänder för att åka hela landsvägen tillbaka till samhället i dess andra ände, är Vanja lätt och luftig och glad. Hon sa inte att hennes första lektion börjar först vid 11 idag. Klockan på skolgården pekar 8.  

Irja Liljeholm