Camilla: Syrene, del 10 - 13

 

Det ansiktslösa tåget rörde sig framåt på skogsstigen. Strålar från pannlamporna skar vackra diagonaler mellan snötyngda granar och björkar. Fröken Rosa och Margit hoppade omkring som kroppslösa och färgglada spöken, Rosa med blinkande rosa lampor om halsen och Margit med klarblå. Ett skrangligt spöktåg som bullrade av prat och skratt mitt i det obarmhärtiga decembermörkret.

Einar och Timo hade bjudit med Syrene, Inga-Lill och Maja på kvällspromenad eftersom de ändå hade mycket att prata om och som Einar klokt påpekade, det är lättare att få idéer när man rör på sig. Fort gick det ju inte. Och helt ärligt pratade de inte ett dyft om det stora viktiga projektet första gången de promenerade tillsammans. Det blev mest lite kallprat och några nervösa skratt. Men så hände det som inte någon av dem hade kunnat förutspå.

Det skrangliga tåget blev en vana som först bara var ett praktiskt sätt att prata om hur de skulle kunna bilda ett skogskollektiv. Sedan blev det någonting mycket större än så.

Första gången gruppen hade bjudits in för att presentera sin idé, i Folkets hus, inför olika lokala föreningar, kröp Syrenes rädslor fram ur kroppens alla skuggiga hörn. Hon anlände ensam och kände människors blickar bränna när hon klev in genom den vackra gamla porten i sina gula sjumilastövlar.

”Vem tror hon att hon är? Går omkring i löjliga fashionista-stövlar och tror plötsligt att hon är någonting? Att hon ska kunna ta över ett helt hotell? Hon är ju en konstig typ. Lever ensam också. Har du hört…”

Hon visste inte ens om de verkligen viskade allt hon hörde inuti huvudet. Hon frös. Ville vända och springa. Men så fick hon syn på Inga-Lill och Maja. Sedan Einar och till sist Timo. De log och vinkade, med munnarna redan fulla av gratis hallongrottor.

-          Heeej, vad sen du är, vi blev nervösa att nåt hade hänt. Ta lite kaffe, du hinner!

Värmen. Att höra till, höra ihop. Tillsammans bära någonting. Hon sköljde bort de upptinade rädslorna med en enda bitter kaffeklunk. Tittade på sin vackra, skrangliga grupp med bröstet varmt av stolthet och bestämde sig för att verkligen leva ända tills hon skulle dö.

-          Då börjar mötet! Varsågoda och sätt er allihop!