Camilla: Syrene, del 19

 Maja, Inga-lill, Einar och Timo satt samlade runt Syrenes julblommiga köksbordsduk. Timo kisade och hade redan börjat tugga på en av saffransrutorna som Syrene hade bakat och Maja öste sked efter sked av skimrande sockerkristaller i sin kaffemugg.

-          Okej. Jag tänker så här. Barn tycker om att leka i skogen.

 

Den samlade gruppen tittade på henne över kaffekopparna.

 

-          Träd tycker om barn också! Syrene log brett. Vi ska presentera idén på ett annat sätt. Barnens skog. Med trollstigar där man kan vandra och titta på troll, tomtestugor, gungor, klätterställningar, sandlådor, pysselverkstad där man kan tillverka sina egna troll med stenar och så förstås en Sagoterrass där familjerna kan fika och lyssna på dagens saga! Vad tror ni?

 

Maja log försiktigt.

 

-          Det är en jättebra idé. Men hur ska vi hinna samla ihop pengar innan de säljer till den där Belgen?

 

-          Vi måste prata med ägarna och be dem om mer tid. Jag tänkte faktiskt åka ut till Skogshotellet redan i eftermiddag, vi har ingen tid att förlora. Är det någon av er som kan följa med?

 

Tystnaden lade sig runt köksbordet. Inga-Lill harklade sig försiktigt.

 

-          Jag tycker att vi ska följa med allihop. Jag tycker att vi behöver hålla ihop! Det här…hon ritade en cirkel med ett krokigt finger för att peka på var och en satt i Syrenes kök, är en present. En som vi behöver ta hand om, vad som än händer med Skogshotellet. Så kom igen nu, drick upp kaffet så åker vi i min och Einars bil ut till hotellet.

 

Tre timmar senare satt de samlade igen vid samma köksbord. Vid saffransrutorna som nu hade blivit torra. Bara sockersörjan kvar i Majas kopp. De såg bleka och trötta ut.

 

-          Då tar det slut här mina vänner, sa Syrene i samlad ton.

 

Ägarna hade låtit dem komma in, hade lyssnat och förstått. Men de kunde inte vänta. De behövda sälja snabbt, ville flytta till dottern som bodde i Schweiz och de hade hittat ett hus som de ville köpa där. Men då behövde de sälja skog och hotell snabbt.

Syrene svalde besvikelsen. Hon hade slut på idéer nu. Hon hade varit så säker på att de tillsammans skulle få ihop det, att de skulle lyckas med den här hjärtedrömmen. Men hon visste också av erfarenhet att man aldrig riktigt vet hur saker och ting slutar. Naturen bestämmer. Även när man inte håller med.

 

-          Ni är fantastiska. Tack för all hjälp. Jag är glad att vi har lärt känna varandra. Hon blinkade bort en tår. Vi får hitta på något annat att ta tag i tillsammans. Hon ansträngde sig för att få fram ett syrefattigt léende.

 

Efter hårda kramar av Inga-Lill och Maja och tafatta axelklappar av Timo och Einar satt hon kvar ensam vid köksbordet. Tände de tre ljusen i adventsstaken.

 

Naturen bestämmer.