Camilla: Syrene, del 15

 

-          Jo. Det är mycket mycket pengar.

Timo plirade över kaffeångorna med sina sneda, glittrande ögon. Hans finlandssvenska accent borrade sig in musklerna som fortfarande ömmade efter det stora mötet och hjälpte Syrene att slappna av en smula.

Nästan ingen hade varit intresserad. Besvikelsen brände bakom ögonen.

Några bybor hade ställt kritiska frågor om hur de trodde att de skulle kunna säkerställa att allt sköttes ordentligt och att skogarna verkligen blev skyddade för framtida generationer. Syrene hade inte haft alla svar.

Hon sörplade det heta, starka kaffet som Timo hade bryggt.

-          Ja. Det är ju det. 

-          Du kanske borde åka ut till skogen, Syrene. Kanske får du några bra idéer då?

Hon suckade. Det skulle inte gå det här. Det var bara en dum och helt orealistisk dröm. Hon kände sig dum och sårbar för att hon hade talat inför hela folkskaran i Folkets hus. 

Det bläcksvarta kaffet rev i halsen.  

 

-          Läste du muminböckerna när du var liten, Timo?

 

Papperssilvriga rynkor drogs uppåt och han log stort med kaffekoppen i båda händer.

 

-          Nog gjorde jag det. Vad tänker du på?

 

-          Jag tänker på att Muminpappan sade ”Världen är full av stora märkvärdiga ting för den som är färdig för dem.”

 

Han nickade betänksamt och tog en tugga av sin lussebulle.

 

-          Jag kanske behöver se till att jag är klar för skogen innan jag försöker övertyga någon annan.

Timo teg. Vilade i stunden tillsammans med henne, i skenet från adventsstaken. Drack sitt kaffe. 

 

 

Flickan från framtiden

hon kommer med den breda varma strömmen

ljuset

solen som försvann

hon tröstar

känner mig så väl

hon som är jag

från framtiden