Irja: La Mer (Dina: Fiffigt) del 17

Dina är en skugga där hon sitter. Det är kanske dags att ta farväl. Sture andas jämnt, han slöt ögonen när hon kom in i rummet. Han har knappt sagt ett ord till henne sedan han vaknade upp på Lucia. Fastän läkaren säger att han kan samtala men behöver vilan mer än sällskapligheten.

Det har blivit så trassligt Sture. Jag vet inte varför du har hemligheter för mig? Och nu går det åt skogen med salongen också… Du måste bli frisk snart och hjälpa mig! Om du vill, jag tror inte att du vill mer. Sture ligger helt stilla, andetagen regelbundna, ögonen slutna. Dina lägger en hand på hans arm. Sture, den där krämen som var så fiffig… jag fick ett hot om den. Att det är förfalskning och straffbart. 

Dina minns det tydligt. Sture som blev illröd av nervositet när han såg den första fakturan för inköpen till den färdiga salongen. Att salongen var inredd i ren lyx hade han inte protesterat emot. Han verkade snarast uppriktigt lättad när hon tog rodret och moderniserade huset, skaffade en salong och möblerade allt i extravagans. Men när några salvor kostade lika mycket som alla fem kristallkronorna gjort tillsammans, då gick han nästan i taket. Fast Stureanskt då, lätt stammandes: 

Dina, min älskade… Du vet…  Vi bor i en småstad. Det här är inte en sån där plats där tjejerna har råd med sånt här. Du måste ju ta mer betalt än du köper för. Marginaler kallas det visst. Det pris vi måste lägga ovanpå det vi betalar för de här salvorna om vi inte ska gå bankrutt. Han såg bedjande på henne, och tog sats: Dessutom vet du väl att dessa krämer bara är humbug? Marknadsföring och reklam. Du kan lika gärna sälja månbad och ansiktsmasker av komockor! Han fnittrade till. Det är då precis lika effektivt som några löjliga fermenterade alger. Vad är fermenterat egentligen? Det är väl som konserver? När Dina milt försökte tillrättavisa honom tog det inte som det brukade. Sture lämnade köksbordet och gick upp till sitt badrum. Han rotade i skåpet, saker föll i golvet, det klirrade och slamrade. Till slut kom han ner med en repig glasburk: Det här använde mamma. Hon köpte det i en bunke från den där Kinabutiken i grannstan. Bunken passade inte i skåpet så hon la det hon behövde i den här burken. Krämen var bra sa hon. Kostade nästan ingenting. Och hon var fin ska du veta. Han fick en ide: Du kan ju fylla de där tjusiga dyra Lamärrr- burkarna med det här? Jag lovar att ingen kommer att märka någonting! Jag slår vad! Han såg ivrigt på henne. 

Dina visste att det var så hon måste göra om hon ville behålla salongen. Allt var köpt med Stures pengar. Själv hade hon inga alls, så länge hon inte var smart och kreativ med de där marginalerna. 

Sture slår upp ögonen. De är avskalade värme och igenkänning när han ser på henne. Han rasslar när han skrapar fram orden:

Du ber mig om hjälp? Dina, du hotade mig med en kniv! 

Jag trodde det var inbrott! Du skulle ju inte vara hemma!

Du hotade mig med en kniv fastän du såg att det var jag!

Jag såg att du hade ett lönnfack. Du har hemligheter för mig! Du litar inte på mig!

Trappfacket är som ett kassaskåp men bättre. Det var säkrast att du inte visste. Sture har vett att slå bort blicken. Mamma och jag gömde alla värdepapper där. Vi har det största huset i nejden. Det ligger ensligt till. Man kan inte vara nog försiktig. 

Jag förstår. Du litar inte på mig. Skuggan som är Dina spricker i sömmarna, snart består hon bara av flugor och sot. Allt det sköna är en hägring. Den vilsamma tristessen en illusion. Hon vet vad hon måste göra: 

Om du inte berättar för polisen om kniven så säger jag ingenting om din del i fuskkrämen. Utifall någon skulle fråga. Jag går nu Sture. Tack för den här tiden. 

Dina reser sig upp, stryker kappan slät över sidorna. Hon ser så erbarmligt skir och sorgsen ut att det är som om den där kniven vrids om i Stures hjärta. Han får en hostattack. Dina stänger dörren efter sig. Hon hör inte när han mellan hostningarna fräser:

Dina. Dina! Vad är det för månad? Vet du vad som händer den 24e? December är ju hemligheternas månad! 

Irja Liljeholm