Irja: La Mer (Challa: Möte) del 12

Challa hämtas upp av Vanja efter skolan. Det hade pappa och Vanja pratat ihop sig om under ett telefonsamtal som drog ut på tiden. Challa tjuvlyssnade en stund, hon hoppades att pappa inte skulle göra bort sig. Hon gillar Vanja skarpt och tror att hon vore bra för honom. Han har ju bara Challa, och det är inte tillräckligt. Det kommer en dag, rätt så snart, när hon kommer att följa sin inre ledstjärna som viskar om stora gärningar och spännande äventyr. Hur mycket hon än älskar sin far. 

Dinas salong ligger bara några kvarter från skolan. De parkerar och handlar en julros och lite pepparkakor på vägen dit. Pepparkakorna är av det lyxiga slaget, mörkare, tunnare och knaprigare än den vanliga sorten, dessutom har kakorna hela karamelliserade sockerkorn ovanpå. Det vattnas i munnen, Challa hade återigen skippat skollunchen, det var klumpig makaronipudding idag, oätligt. Julrosen tronar i en vid glasskål omgiven av glitter och ljusslingor, inbäddad i mjuk mossa, kottar och miniatyräpplen. De väljer ut gåvorna tillsammans och Challa kräver att få betala. Vanja krutar, men Challa ger sig inte. Hon håller upp telefonen Vanja indirekt gett henne, ler stort och säger: Det här är på mig, så är det bara! Inköpen slukar nästan hela månadens fickpeng, men det är värt det. De är båda ense om att Dina behöver omtanke, hon har det nog svårt. Dina måste ha varit desperat för att försöka stoppa en bil på en hal väg… 

Salongens dörr är låst, men ett milt ljus sipprar ut genom gardinernas hålmönster.  Vanja knackar på, väntar, knackar igen och Challa tar över där Vanjas virvel upphör. 

När Dina öppnar är hon inte klädd i vitt, utan helt i svart. De silkiga byxorna framhäver hennes långa ben, den draperade mjuka tröjan är en sådan man vill krama och aldrig släppa taget om. Och de kramas, men alltför kort, tröjan är så len som Challa föreställt sig och Dina luktar oerhört gott. 

Vanja och Dina pratar smått. Hur har du det, har tänkt på dig, vad fint du har det här. Fint? Challa andas djupt och släpper en suck. Det här rummet fyller själen med sång.  Salongen är inte stor, men den är utsökt. Den är ett konstverk. Hon tar in allt: De vävda tapeterna med glittrande fåglar i allsköns färgprakt, fem kristallkronor så balanserat upphängda att rummet badar som i en sjö vari solens stålar bryts. Challa vill men vågar inte smeka den gammaldags etsade glasvitrinen som liksom flyter mitt i rummet. Hon rör försiktigt vid Dinas arm, hon avbryter smått och gott- pratet som de på- riktigt- vuxna så gärna ägnar sig åt: Det här är det vackraste rum jag någonsin sett. 

Dina är lite stel trots sin lena tröja, men ryggen mjuknar när Challas komplimang når hennes kinder och ger dem färg. Hon visar dem till nischen invid entren, där står inbjudande fåtöljer i slitet läder. Vanja erbjuds champagne som hon avböjer eftersom hon kör och väljer te istället. Challa vet bättre än att be om champagne, fast det vore ju festligare än te. De knapriga pepparkakorna är just så goda som hon visste att de skulle vara. De pratar om julen. Dina får lyster i sitt trötta anlete när hon beskriver pyntet hon har planerat, det ska upp lagom till Lucia. Challa frågar om hon får hjälpa till.  Dina tvekar och Challa förekommer henne: Jag ser ju hur duktig du är. Jag vill gärna få lära mig av dig! Dina skruvar på sig, lyfter hakan och ler. Stolt, samtidigt blygt. Och säger ja! 

Challa sjuder av välbehag. De dricker te tillsammans, de två vuxna kvinnorna och hon. De knaprar pepparkakor och samtalar. De berättar om drömmar. Vanja vill forska igen, hon vill förlösa sitt intellekt och bidra. Dina vill arbeta för att läka sår med skönhet. Challa vill hjälpa båtflyktingar för att allt liv ska levas i värdighet. 

För Challa är den här eftermiddagen ett mirakel. De vill så mycket vackert. Det är så här det ska vara att mötas. 

Irja Liljeholm